Gott nytt år 2015

Årets sista dag imorgon. Skönt för det är himla förvirrande när året har 53 veckor istället för 52. Morgondagen kommer för mig innebära ungefär 14 timmars jobb och jag kommer att skåla in det nya året tillsammans med mina kollegor. Det är 104 gäster som kommer och äter 5-rätters hos oss. Det blir säkert roligt.  Det är alltid spännande att jobba på "speciella dagar ". Stämningen är alltid bra då.

Idag har vi varit i Luddingsbo och umgåtts. Känns som det var evigheter sedan. Säkert en månad...minst! Vi började dagen med pulkaåkning. En bra backe här hemma skulle jag också vilja ha!

Ro i själen

Nu har jag varit ledig i 8 dagar och jag har hunnit med att tanka energi från hemmets (inte så) lugna vrå. Tid med familj och vänner är som balsam för själen.  Glada barn hjälper också till på traven och därför passade det så ypperligt bra att det kom snö igår
Jag fick ställa in min planerade träning (den tar jag tag i efter nyår ordentligt ) och gå och bygga snögubbe med Lucas istället. Det var längesedan jag såg honom så glad. Det riktigt lyste i ögonen på honom. Idag är det lite blötare ute då tempen ligger strax över nollan. Vi har varit ute ändå och dragit pulka och åkt Snow kick. Leia gillade pulkaåkningen precis som jag trodde och skrattade högt. Nu är klockan snart 13.30 och solen har just tittat fram. Gnistrande  härligt väder. Det känns att vi går mot ljusare tider!

Vågar man hoppas?

Vädret ser lovande ut för utomhusaktiviteter  framöver. Imorgon klockan 10 ska det börja snöa och fortsätta hela dagen. Temperaturen  ska sedan hålla sig under nollan så har vi tur kommer snön att ligga kvar. Det är inte jättekul att vara ute nu för det finns liksom inte så mycket att hitta på. Lite snö skulle råda bot på det problemet och vi längtar efter att få dra Leia i pulkan. Jag tror hon kommer gilla det. Dessutom fick ju Lucas en Snow kick av mormor och morfar i julklapp och den vill han ju självklart åka på. Nu håller vi tummarna!

Jul är kul

 

JULAFTON 2015

Äta gröt, öppna paket, glada barn, fina kläder, glitter, ljus, god mat, mormor och morfar, släkten, choklad, skumtomtar, marschaller, förväntan, väntan, Kalle Anka, tomten, paket, glädje, lycka.

 

 

Hi! I`m back...

Sedan sist har vi avverkat samtliga adventfikan, lilljul med vännerna, paketinslagning och klädning av granen. Vi har även kokat gröt, bakat pepparkakor och så har ju självaste julafton passerat, dock inte obemärkt. I år blev det bråda tider här hemma i Klarsjön, då jag och Nichlas jobbat så pass mycket att saker och ting hemmavid kommit i andra hand. Men vi hann ändå med det allra viktigaste och julen blev ju av ändå. Jag är mycket för traditioner. Det ska finnas en julgran, som gärna ska hämtas i skogen och den ska kläs dagen innan julafton. På kvällen ska det finnas pepparkakor därunder och mjölk till tomten. Lyktan ute på trappen ska tändas så att tomten hittar rätt.  På julaftonsmorgon ska det ätas tomtegröt och drickas must innan paketöppning, om nu tomten varit på natten vill säga. I år styrde vi om litegrann då Nichlas uteblev den större delen av julafton då han jobbade. Vi köpte en gran på Hemköp för vi hann inte hugga nån och grötmyset blev av efter klädningen av granen kvällen innan, så att Nichlas också fick äta gröt. Däremot åt vi ju gröt på morgonen efter också men då utan Nichlas. Som sagt, det blir ju jul ändå trots att det kanske inte alltid går att hålla stenhårt på alla traditioner. Nästa år hoppas jag i alla fall
att jag hinner göra ett pepparkakshus..det saknade jag lite i år!

 

 

I mål

Nu är jag i mål och har avverkat den mest hektiska tiden på året när det kommer till mitt arbete. 50-55 timmar i veckan har det blivit och jag är således lite sliten. Vi ligger lite efter med julen här hemma och att det är självaste julafton i övermorgon känns en aning absurt. Julkänslan har inte riktigt infunnit sig men när jag igår satt och slog in lite klappar smög den sig på. I eftermiddag ska vi fixa gran och sen är det koka gröt som behöver göras. Kan vara så att en och annan julklapp behöver införskaffas innan torsdag men Nichlas är ledig imorgon så det hinner vi nog.
Jag är sliten. Trött. Har snittat 5 timmars sömn sedan i slutet av november. Sena nätter och tidiga mornar. Leia sover jättedåligt och är vaken 3 timmar i streck mitt i natten. Jobbigt att mamma o pappa jobbar hela tiden och man ska vara på förskolan och ha barnvakt och olika tider varje dag. Men nu har vi jullov och efter torsdag hoppas jag på att det ska bli lite orning och reda på saker och ting. Barnen är ju lediga enda fram till andra veckan i januari tror jag. Skönt!

Bauhaus

Igår var vi på Bauhaus och ritade badrum och oj vad kul det var. Som tur var hittade vi saker vi tyckte om rätt snabbt när vi satt hemma. Sortimentet är inte att leka med och det finns så mycket snyggt. Jag tror att det kommer bli kanon och det kommer vara väl värt sina pengar i slutändan. Här snackar vi uppgradering! Den 7:e januari kommer Joel hem till oss gör en förbesiktning för att de ska få ett hum om hur mycket som behövs göras. Det är en del kan jag tänka mig så jag har inte en aning om vad slutsumman kommer bli på offerten. Dock har jag på känn att vi kommer få banta ner den lite. Kanske ta bort en del saker och byta ut andra till billigare alternativ. Men jag är övertygad om att sluresultatet kommer bli grymt. Frågan är bara vad man gör när man behöver duscha eller gå på toaletten sen i mars när renoveringen kör igång. Det lär.bli kallt om stjärten i alla fall.

Two weeks

Två veckor till julafton. Hur känns det tycker ni? Har ni nån julstämning? Jag blir proppad med tomtar, glitter, glögg och julmust på jobbet så nog har jag lite stämning trots allt. Dock går tiden i ett rasande tempo och livet bara snurrar på i sitt ekorrhjul. Det ska bli väldigt skönt att få ha lite ledigt i mellandagarna, stanna upp och andas en sekund. Trist bara att Nichlas måste jobba typ alla dagar. Det slog mig att vi inte varit ute med barnen och lekt på väldigt länge. Vi har inte varit ute själva heller för den delen. När man kommer hem från förskola och jobb är det mörkt och nu har det ju stormat så förskräckligt så då har vi hållit oss inne bara därför. Det längtar jag efter. Att få vara ute med Lucas. Ute är ju där han trivs som bäst. Tur att de vallar honom på förskolan. Man hinner inte hitta på så mycket saker alls i veckorna faktiskt. Det blir inte mycket lek. Den enda som har energi kvar när vi kommer hem är Lucas. Leia är ofta trött och gnällig och kräver massa uppmärksamhet. Jag är död efter mina timmar på jobbet. Nej, bättring får det bli! På fredag ska jag baka pepparkakor med barnet innan jag ska till jobbet. Det blir mysigt..så länge han är på gott humör. Men jag tror nog att det kan vara så att tandfen kan komma på besök tills dess. Tanden är väldigt lös! Och då finns det hopp om glada barn!

Sankta Lucia skänk mig en tia

Idag har årets lussefirande på förskolan ägt rum. Lucas sista på Kullborg. Han var pepparkaksgubbe och använde samma kläder som förra året. Det slog mig hur stor Lucas blivit. Då förskolan valt att dela upp luciafirandet på två dagar var det många blivande sexåringar som uteblev Lucas var en av de äldsta och det syntes. Lång och ståtlig och duktig. De var duktiga allihop barnen, och pedagogerna också. Lussebulle och pepparkaka till luciafika fick det bli och Lucas var nöjd. Dock blev det inga bilder från förskolan för det är förbjudet att publicera sådana på sociala medier och dylikt. Bjuder på några härliga pics från hemmet istället.

Glöms jag bort?

Mycket jobb i mammans liv nu. Trots att mina kollegor ihärdigt poängterar att jag "jobbar så lite". Men med ett rätt viktigt liv på utsidan av jobbet och rätt mycket att stå i i övrigt känns de där 50 timmarna i veckan som rätt mycket. Imorgon jobbar jag långpanna och likaså på fredag. Jag hinner således bara träffa mina guldklimpar en liten stund på morgonkvisten. Den stora guldKLUMPEN träffar jag inte förrän på lördag förmiddag. Det känns tufft att vara ifrån varandra så mycket och rädslan för att bli bortglömd ligger där och gnager. Fast jag vet att det inte blir så. Tur att det är roligt på jobbet i alla fall. Vad skulle man göra annars?

En rolig grej förresten är att vi, efter att Nichlas bil havererade på uppfarten häromdagen, har införskaffat oss en ny. En Volvo V50 fick det bli, grå och tydligen jättefin. Ja, det säger de som sett den i alla fall. Det har inte jag. Och jag kommer inte få se den i dagsljus heller förrän på lördag. Jag har bara skrivit på papper om billånet. 75.000:- fattigare. Nu får vi hoppas att den håller bra i flera år framöver. I alla fall i fyra..för sen är den avbetald.

Den 14:e december ska det planeras badrum ihop med Bauhaus. Jag är lite kluven. Alla frågar om vi tänkt bo kvar här. Vi har ju varit i flytta-tagen en tid bakåt men har nog kommit fram till att vi har det bra som vi har det. I alla fall tills barnen blir större och kanske kräver mer utrymme. En utbyggnad på de 15 kvadraten som vi får ligger i planerna i framtiden. Antingen det eller ett nybygge. Jag ser ingen anledning att flytta till ett annat "begagnat" hus. Då bor jag nog hellre kvar här och lägger ner lite krut och pengar på att få det bättre på det befintliga. Läget är ju bara kanon här och vi trivs ju. Speciellt på sommarhalvåret och det är nog inget vi är redo att byta bort. Jag älskar mitt röda lilla hus men självklart kan det bli bättre. Större kök, tvättstuga med groventré och stor kyl/frys och nya fönster i Lucas rum och vardagsrummet och så en ny entré med ny ytterdörr. Sen är jag nöjd. Vi satsar dock på att bli kvar här ett bra dag o då är ju en rustning av badrummet nåt som behövs. Det står högst på önskelistan. Även om det svider i plånkan. Men vi har det rätt bra som vi har det också...

Ta er i brasan

BVC-besöket igår gav mig huvudbry. Jag som gillat BVC blev lite illa berörd. Jag var dock inte själv medverkande för jag jobbade men efter att ha hört Nichlas berätta vad de sagt blev jag orolig. Så här 1,5 dygn senare känner jag mig lugn men lite arg. För jag tycker att de uttryckt sig slarvigt och dumt och de har oroat mig i onödan. Ni som har barn vet att BVC kör stenhårt efter sitt protokoll. Det här och det här SKA man kunna när man är 18 månader. Som om alla barn skulle vara stöpta i samma form. Leia är lite "sen". Inte jättesen men hon tar det lite lugnare än average. Jag minns 1,5-årskontrollen med Lucas. Han var tidig med ALLT och tog alla direktiv som gavs till honom och gjorde allt som de bad honom om. Leia däremot hade inte alls nån lust att bygga klosstorn och tramsa omkring. Hon körde sitt eget race. Nu går hon i alla fall hela tiden här hemma. Hon har lite speciell stil men det har väl alla barn som precis lärt sig gå? På BVC sa de att hon gick lite "spattigt" och började babbla om fel på höften och allt vad det var.

Summan av kardemumman blev i alla fall en extrakontroll i januari. Leia behöver ingen extrakontroll. Hon är världens finaste lilla tjej och har absolut inga "störningar" eller "fel på utvecklingen". Hon tar bara allt i sin egen takt. Lära sig äta med sked och bygga torn med klossar och lägga pussel lär hon sig väl med tiden. Här hemma ser vi att utvecklingen går i rasande takt. Det säger de även på förskolan, att hon lär sig nya saker hela tiden. Bara sista månaden har hon ju börjat säga massor ord och hon förstår ju allt man säger. Nej. Det där besöket gjorde mig lite illa till mods och jag hoppas att de kommer skärpa till sig när vi ska dit efter nyår. Annars får de med argbiggan Elin att göra!

Ett steg i taget

Om en vecka blir Leia 1,5 år. Stora tjejen. Det glädjer mig att hon äntligen visar intresse för att gå på två ben. Nog kryper hon väl mer än hon går hittills men den sista veckan går hon långa sträckor på eget bevåg. Hon ser så gullig ut när hon tultar omkring. Lilla Di. Bättre sent än aldrig säger vi och imorgon ska hon till BVC och visa upp vad hon kan.

Tröttmössa

Julen är här. Igår tände vi första ljuset i staken och mumsade fika här hemma tillsammans med min sida av släktskapet. Det var mysigt. Men jag är så fruktansvärt trött. Efter en galen arbetsvecka med jobb inpå sena natten känner jag mig överkörd av en lastbil. Dessutom har jag inte varit helt kurant utan haft en släng av feber, ögoninfammation och snorig näsa. Nichlas och jag har knappt setts känns det som och barnen har vaktats av mormor och morfar i dagarna två. Idag är jag ledig. Försöker andas. Jag är så stressad över olika saker i livet. Vad är det med mig? Jag är bra på att noja men stressad är jag sällan. Känns som jag håller på att krakelera. Som pricken över i:t gav Nichlas gamla skruttiga bil upp totalt igår. Som tur var gjorde den det när han backade ut från uppfarten så det var ju bra. Den är dödsdömd och ska få åka till skroten när tillfälle ges. Nu måste vi bara köpa en ny bil. Helst idag, imorgon eller igår eftersom vi båda jobbar och måste kunna ta oss till jobbet. Imorgon har Nichlas förmiddagen på sig att åka runt til olika bilförsäljare. Förhoppningsvis får han min pappa med sig. Alltid bra med ett extra par kritiska ögon eftersom jag jobbar hela dagen och inte kan följa med. Med bilköp följer banklån och det måste vi också ta tag i. Vi har dessutom bokat in oss för badrumsplanering på Bauhaus den 14:e december. Det känns dock mest bara roligt. Det behövs verkligen. Jag skäms nästan lite över badrummet som den är nu. Tänk vilket lyft det blir!

Försöker hinna med att andas mellan varven. Jag får inte sova på natten heller för Leia är vaken flera timmar i streck. Det tär att inte få sin nattsömn. Det är tufft. Vilket gnällinlägg det blev det här...behövde bara få ur mig det. Bläääääääää.

Bakslag

Känns som vi är tillbaka på ruta ett. Leia sover som en kratta. Inatt var vi vakna mer än vi sov. På nåt.märkligt vänster hade jag lyckats ändra inställningarna på klockan så den aldrig ringde. Jag vaknade således 70 minuter för sent och hade (för ANDRA gången i hela mitt liv) försovit mig. I panik kastade jag mig upp ur sängen 5.14, 16 minuter innan jag börjar mitt pass på jobbet. 5.48 stämplade jag in. Och låt mig påpeka att jag har en sträcka som tar ungefär 25-30 minuter att åka med bil till jobbet. Jag var snabb. Snabbare än min egen skugga! Som tur var hade jag köket imorse så ingen såg mitt osminkade ansikte och rufsiga hår. Det lyckades jag styla till däremellan frukosten och lunchen runt 9. Haha. Vilken dag. Det gör jag aldrig om igen!

En liten parantes:
Lucas första 6-årstand tittar upp i underkäken. Om två månader är han sex år. Var tar tiden vägen?

Den svåraste av alla

Den här julen har det varit lite klurigt att skriva önskelistor till barnen. Sätter man en leksakskatalog i händerna på Lucas är det MYCKET, det mesta, som faller honom i smaken. Det är inte så mycket av det som han "behöver" dock. Minstingen är ännu svårare. Känns som hon har allt hon behöver. Ja, förutom till lekstugan då men där har vi ju en stundande 2-årsdag alldeles lägligt till sommaren. Jag ska nu försöka skriva ner lite inspiration efter förfrågan till julklappar till barnen. Men jag vet att de blir glada för vadsomhelst så låt fantasin flöda.

Lucas:
Kläder strl 122
Lego (han har väldigt mycket med ninjago/chima går alltid hem)
Skriv/räkneböcker
Pennor, sudd, pysselprylar
Vägglampa (med nåt häftigt motiv)
Inlines strl 31
Sällskapsspel
Radiostyrd robot
Eltandborste
Biocheckar
Nerf-pilbåge
Snygga lakan
Utklädningskläder

Leia:
Kläder strl 92
Badleksaker
Dockor och tillbehör
Babblarna-prylar (finns böcker och mjukisdjur. Dock har vi själva köpt ett set med små plastbabblare)
Hårspännen och snoddar
Pekböcker
Leksaker

Allergi

Idag har jag vabbat..igen. Egentligen totalt onödigt och det gör mig lite arg. Det är Lucas denna gång. Igår fick han (återigen) i sig nåt på förskolan som han inte tål. Det är lite utav ett mysterium, eller kanske inte. Han åt av den specialkost som levererats från storköket, soppa, pannkaka och mjuk smörgås. Dock kom det fram så här i efterhand att köket slarvat med att märka upp specialkosten med namn. Hur då förskolan kan servera de barn med allergi utan att egentligen veta vad som är i är ju helt galet. Där brister det på två ställen. Först köket och sen förskolan.

De ringde mig igår strax efter lunch och sa att Lucas var blek och hade magknip. Genast poppade det upp en liten lampa i mitt huvud..ALLERGI! Men pedagogerna hävdade att fler barn haft ont i magen och att det var nåt som "gick". Lucas ville iaf inte åka hem utan stanna. Det gick en timme till så ringde de igen. Då hade han kaskadkräkts över hela toagolvet. Som tur var var jag påväg hem från jobbet då. När jag hämtade Lucas lät han tjock i halsen och näsan var alldeles igenkorkad. Jag fick även berättat för mig att han nyst 30 gånger efter att han kräkts. Typiska symtom på allergisk reaktion tyckte jag men förskolan fortsatte pladdra om magsjuka. Men jag var inte övertygad. Däremot rätt säker på att jag själv hade rätt. Så hemma fick Lucas kortisontabletter och VIPS blev han pigg och vääääldigt hungrig. Jag har lärt mig att jag ska lyssna på min egen intuition och magkänsla. Det finns ingen som känner Lucas bättre än jag och Nichlas. INGEN. Så idag har jag spenderat morgonen med att ringa och vara arg på förskolan..igen...Suck.

Var är världen på väg?

Får man stanna hemma från jobbet för att man är orolig för att sprängas i bitar? Känns som vi snart är där. Vad är det som händer med lilla Sverige? Här i hemmets lugna vrå, kan man känna sig någorlunda säker i alla fall. Men jobba måste man och ett stort hotell med massa hotellgäster känns ju som ett bra ställe för en självmordsbombare, eller? Fruktansvärt det som händer i världen...var ska det sluta?

Andra gången i livet

När man är liten är det mycket som ska hända för första gången. Det kan vara både skrämmande och spännande. Lucas håller på att tappa sin allra första tand. Den är ganska lös och det går att vicka på den ordentligt med fingrarna. Han väntar med spänning på att den ska ramla ut. Främst för att tandfen förmodligen kommer då. Ja, om man lägger tanden i ett glas med vatten förstås. Lucas har dock en teori om att om man lägger tanden under mattan istället så kanske man får en sedel. Tror det är nåt han hört/sett på film nångång.

Här hemma är minstingen sjuk. Det är andra gången i livet hon är sjuk på riktigt med feber. Förra gången var hon blott 3 månader och då var vi på barnakuten med henne då hon inte åt på 12 timmar nästan. Nu är hon större så det känns inte riktigt lika läskigt för mamma och pappa men det är absolut lika jobbigt. Hjärtskärande när man ser att hon mår dåligt. Pipa örat är inte poppis. Försökte göra det förut. 39,3 visade tempen men jag antar att den är ännu högre eftersom jag inte fick pipa ordentligt. Stackars stackars Lilla Di. Jag hoppas det går över till imorgon för då åker Nichlas till Uppsala och jag blir ensam kvar med barnen. Får se om det blir VAB på onsdag för min del. Undrar när jag vabbade sist. Det var iaf över 2 år sen.

Stress

Nu är livet sådär som jag INTE vill att det ska vara. Vi bara jobbar, äter och sover och inget däremellan. Eller det känns så i alla fall. Mest för att jag och Nichlas jobbat om varandra den här veckan och inte varit lediga tillsammans så mycket. Jag är väl medveten om att många har det så men i den här familjen är vi inte vana vid det. Vi är bortskämda med massa tid tillsammans och det känns när den tiden inte längre finns...i alla fall inte nu. Nu väntar julborden för min del och jag kommer spendera den största delen av dagarna på jobbet. Men det är bara en månad framåt och det ska vi klara. Jag tror också att pusslet med scheman hit och dit och ovissheten gjort sitt för stressen. Men det ska ju också bli bättre med tiden hoppas jag. Dessutom är vintern snart här. Vädret är inget kul. Inget man går ut i och leker med en liten tjej som ännu inte kan gå. Och mörkt ör det redan runt fyra. Det finns ingen tid för löpningen som ändå fått en rätt stor del i mitt liv. Men jag ska ta djupa andetag, ta dagarna som de kommer och bara gilla läget. Så här kommer det ju inte vara för alltid. Och barnen har det ju bra. De känner inte av min stress och den största delen har de antingen sin mamma eller sin pappa. Dessutom trivs de ju båda i förskolan och verkar ha det bra när de är där. Det är huvudsaken..att barnen har det bra.

Är det så här livet ska vara?!

Sätta klockan, gå upp astidigt, bränna av tio timmar (utan rast) på jobbet, stressa som en tok, stressa ännu mer för att hinna hämta kidsen på förskolan, få hem trötta och griniga och smutsiga barn, bada, äta, försöka underhålla trötta och griniga barn en stund utan nervsammanbrott, ta fram kläder och packa väskor för morgondagen, göra kvällsmat, äta, byta om till pyjamas, borsta tänder, natta barn, städa undan det sista i huset, ta fram kläder till dagen efter, kasta i sig nåt att äta, dö i soffan en stund, sätta klockan, sova, gå upp astidigt.

Inbrott

Häromdagen hade vi oväntat besök förstår ni. Gästen väckte mig mitt i natten genom att banka och slå kryddburkar emot varandra inne i kryddskåpet. Jag vaknar lätt och när jag vaknar så är jag vaken på två sekunder. Den här gången tog det dock ett tag för mitt sömndruckna jag att fatta vad som pågick. Jag trodde först att Nichlas var uppe och styrde. Han skulle ju först till jobbet. Men aldrig någonsin har han vaknat av sig själv så varför skulle han gjort det idag? Slängde en blick på klockan. Den var inte mycket. Kanske strax efter 23. Jag låg kvar och lyssnade på ljudet. Bank, klonk och krafs krafs. Jag klev upp och tände lampan. Ljudet upphörde inte så jag öppnade helt sonika luckan till kryddskåpet och där satt han. Herr Husmus. Söt, visst, men gudars så äckligt. Inte vill jag väl ha möss bland maten heller. Han hoppade upp på kanelburken och försvann samma väg han kom, förmodligen. Genom ett litet hål i isoleringen runt röret till spisfläkten. Dagen efter sanerade vi skåpet med massssssa medel. Det var flingsalt utspritt i hela skåpet blandat med bajs. Hur äckligt? Dessutom hade Herr Husmus kalasat på salladskrydda och försökt bryta sig in i en burk arromat. Nä. Jag tog kontakt med Inspectera som hjälper oss kostnadsfritt genom hemförsäkringen. Hoppas att giftet vi ska hämta gör susen och att mössen är ett minne blott inom en snar framtid.

Tjejerna får våfflor killarna får tofflor...

Våfflor är ju rätt bra. Helt sockerfria passar de ju även som fika till de yngre barnen. Tillsammans med osockrad grädde och färska och/eller frysta osockrade bär blir det ju extra mumsigt för små magar. Vi slog till på en spontan kusinträff igår. Vi bjöd på våfflor (Lucas favorit) med grädde, sylt, bär och chokladsås. Leia åt mest grädde (med händerna) och Felix slog till på mängder av jordgubbar. Jag gjorde smet på 1,5 liter mjölk och de gick åt, alla förutom en som jag kastade. Det var en trevlig och vild tillställning. Jag vet inte varför men det verkar som barnen alltid har en tendens att gå "bananas" när vi är hemma hos oss. Kanske är det för att huset är litet eller för att det saknas en dörr till lekrummet. Vad vet jag? Jag tror de hade kul i alla fall och det är ju huvudsaken.

Som grädden på våfflan(!) så tog Jonte med sig material och prylar och passade på att lägga tak på den lilla lekstugan. Han kan han den där Jonte. Vilket lyft! (Bild kommer senare) Sakta men säkert ser jag hur fin den kommer bli lagom till nästa sommar. Jag hoppas att Leia kommer gilla den och att kanske en docka kan få flytta ut dit vartefter med docksäng och litet leksakskök. Det är prylar som står på Leias önskelista som vi börjat fila på. Men det får bli ett senare inlägg här på bloggen. Vi tackar ödmjukast för all hjälp och allt material som Jonte tillstod. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. VAD SKULLE VI GÖRA UTAN JONTE?

Utvecklingssamtal

Det är en underdrift att säga att det värmer mamma- och pappahjärtat när nån ger ens barn beröm. Det gör att man fullkomligt smälter inombords. Man blir stolt ända upp i hårbotten. Och man ser till att suga åt sig varje ord som sägs, som en svamp! Vi var på utvecklingssamtal med Lucas idag. Eller han hade egentligen inte så mycket tid att sitta där med oss när lekkamraterna väntade på honom. Men jag och Nichlas hade i alla fall ett samtal med Sarianne. Hon hade nästan bara ros att ge till Lucas och talade så gott om honom. En bra kompis, hjälpsam, ansvarstagande, nyfiken och vild. Hon berättade att Lucas är mycket mån om de mindre barnen på avdelningen, agerar ofta hjälpfröken och växer när han får ta ansvar och känna sig stor. Att sådant som kanske inte alltid klaffar hemmavid eller tillsammans med kusinerna, faktiskt funkar på förskolan visar att Lucas faktiskt LYSSNAR på det vi säger. Det känns så himla bra. Han har dessutom "lugnat ner sig" lite sedan förra året då han allt som oftast hade myror i brallan och lite svårigheter att sitta still och lyssna. Det är något vi pratat om hemma. "Hur ska det gå i skolan sen? Kommer han bli en av dom som sitter bakochfram och uppochner på stolen i klassrummet?" Sarianne upplyste oss om att Lucas är en av de som faktiskt ser till att de andra barnen sitter på sina platser och är tysta. Han lyssnar uppmärksamt och är alltid positiv till samling och uppgifter. Tänka sig.

Det de skulle jobba vidare på i förskolan är att låta Lucas lämna ramarna lite och kanske försöka rucka lite på de kompisgrupper som tagit form nu efter sommaren. Att utmana barnen att leka med andra och således få "testa" på andra roller. Att vara den som bestämmer men kanske också den som tar ett steg tillbaka och bara hänger på.

Tänk att det skulle ta nästan FYRA år för oss att känna att förskolan faktiskt är riktigt bra och att pedagogerna är fenomenala och ger Lucas så himla mycket kunskap och förberedelser för det som komma skall. Och nu ör det nöstan bara ett litet halvår kvar innan förskoleklassen väntar. Jag är så grymt stolt över vår stora kille!

I-landstrubbel

Då börjar vi lacka mot vinter igen då. Snö, slask, regn och minusgrader och det är således hög tid att börja rusta kidsen för det som komma skall. Lucas har sina Didrikson-kläder som vi investerade i förra året. Sådana här termobyxor som man kan knäppa ihop med jackan i midjan runtom så det blir som en overall. Overall ville han inte ha ens förra året så i år går det verkligen fetbort. Synd det. För overall är väl ett supersmart påhitt? Hursomhelst är de i storlek 120 och har en sådan här "expander-funktion" som gör att man kan utöka längden i ben och ärmar. Jag räknar blankt med att han ska kunna använda kläderna i år igen. Skor är det värre med
Storfoten har blivit snäppet större och jag tror att det är en storlek större än förra året som gäller. 31 eller 32. Förra årets kängor och snowjoggings är i storlek 30. Vi ska se till att mäta hans fötter ordentligt nästa gång vi är i nån skoaffär. Synd om han vuxit ur dem.för de är näst j till oanvända och i väldans fint skick. Det är med skor tycker jag är svårt. Lucas har rätt breda fötter liksom sin mor och far vilket medför att alla modeller inte passar. Det vill till att de går att öppna ordentligt för att Storfoten ska kunna glida ner i stöveln. Jag vill dessutom att de harmlite högre skaft för att förhindra att snö letar sig ner i strumporna. Det är otäckt. Jag har dessutom nästan som krav att det ska vara ett par dojjor med gore tex. Riktigt varmt fodrade och ordentligt vattentäta. Mm. Det är inte många pjucks som lever upp till mina krav inte. Och Lucas har ju sina egna idéer som vad som är snyggt och inte trots sin ringa ålder. Vi får se vad vi hittar på.
Sen har vi minstingen i familjen då som kämpar på med det här att lära sig gå. Det går framåt och innan 1,5-årsdagen är nog saken biff. Men det vill ju sig till att det hon har på fötterna vid utomhusvistelse ej är för tungt. Det ska vara en lätt och smidig modell på skon men samtidigt måste den ju vara tillräckligt varm och gärna hålla mot väta. Hon har fortfarande gympaskor på sig nu. Hon är ute så korta stunder på förskolan tänker jag och hellre sköna gympaskor som hon kan röra sig i än tunga stövlar som åker av. Men snart blir det för kallt och då måste vi tänka om även där.
En annan som har problem med skor är jag. Jag passar inte i kvinnliga stövlar och stövletter. Jag är en riktigt gympaskosnörd som verkligen tycker att komfort ligger högst på listan. (Jag hade ballerinaskor på mitt bröllop) Samtidigt vill jag ha en vinterskor som är lite feminin och snygg till jeans men kanske också till tights. Jag hajar grejen med att ha halva garderoben full med skor, för ju fler desto lättare vid olika tillfällen och outfits, men nu har jag bara råd med (eller vill bara lägga pengar på) ett enda par vinterskor. Nä, man skulle vara kille. Grabbiga skor är.så mycket snyggare!!

Ella's kitchen

Nu var det dags för mig att få buzza en produkt från "Ella's kitchen", MAJSMUMS i två olika smaker. Tomat och purjolök samt banan och jordgubb. Leia står först i kön att få testa och likaså minstingkusinen Felix såklart.

Vi har tidigare testat smoothies från "Ella's kitchen" vilken för Leia i smaken. Det ska därför bli extra spännande att få testa dessa bebissnacks. Ett litet avbrott från majskrokar och smörgåsrån är aldrig fel.

Företaget tillverkar fingermat för små och lite större bebisar. Självklart ekologiskt framställt och pedagogiskt utformat. Olika barnvänliga smaker och texturer, former och färger och enbart "vanliga" ingredienser, utan tillsatser.

Vilken tror ni Leia gillar bäst?

Halloween 2015

Vi betar av den ena högtiden efter den andra och året börjar minsann lida mot sitt slut skulle man kunna säga. Idag är det 1:e november och om mindre än två månader stundar självaste julafton.

I helgen som varit har både jag och Nichlas fått äran att vara lediga. Det har varit så himla skönt att få ha hela familjen samlad. Det är lite utav en bristvara nuförtiden. Men bara för att vi varit lediga har vi inte suttit och rullat tummarna inte. Näpp, för i helgen har det varit Halloween förstår ni. I fredags var det Lucas som var bjuden på party. Vi fick skynda oss hem efter förskola och jobb för att hinna spöka ut honom. Han hade så många önskemål om vad ha ville vara men till sist fick det bli en form av vampyr. Tror han var nöjd i alla fall för han ställde malligt upp på diverse fotografering.

Igår styrde vi kosan mot Kolmården såklart, ungefär som resten av Sveriges befolkning. Men jag måste säga, trots att det tar emot, att jag återigen blev besviken. Man fick leta efter monster och häxor för att hitta några och den här rysliga känslan infann sig inte. Det kändes som de hade "tonat ner" skräcken lite..vilket jag tycker är dumt med tanke på att det faktiskt är det Halloween går ut på. (Förutom att tända ljus på gravar och skänka de döda en tanke. Men jag har inga gravar att gå till..tack och lov.) Efter tre timmar var vi kalla och trötta så då åkte vi hem och kalasade på grillat och pomme!

Vilken helt galen dag!

Vi stänger frukosten klockan 9.30 och öppnar 6.30. Där emellan  skulle vi idag hinna ha 140 vuxna samt 36 frukostsugna barn plus ett par "externa", som det så vackert heter. Dessutom är hotellet i full gång att renoveras här och var och på fredagar kommer byggarbetarna och fyller magen sin med äggröra och prinskorvar.  Min kompanjon började klockan sju och då, vanligtvis, brukar det fyllas på i restaurangen med gäster. Så var inte fallet idag. Vi gick där Hannah och jag och väntade och väntade. En gäst här, en gäst där men inte mer än så. När klockan började närma sig nio kändes vi oss en smula nervösa. En halvtimme till stängning och inte en skymt av alla de där gästerna vi väntade på. Tio över nio sa det BOOOOOOM och alla hotellgäster, byggarbetare och barn bestämde sig för att nu var det dags för frulle. Det var.folk och disk överallt och Hannah och jag som dessutom skulle öppna lunchen efter stängning fick verkligen lägga i en högre växel. Det stod bokstavligt talat disk på varenda bord och alla vagnar var belamrade med prylar när klockan var tio. Hur vi bar oss åt vet jag inte men när klockan var elva var disken borta, borden dukade för lunch och lunchbuffé med sallad och dessert framställt. I disken var det skinande rent, maskinen tömd och golven skurade. Halleluja. Det kallar jag racerfart. Och fy tusan vad vi är bra! Jag ger oss en extra klapp på axeln idag...det är vi definitivt värda. Känns ju toppen så här i efterhand men några fler sådana här dagar vill vi inte ha.

Vad.är det förresten med folk som inte kan respektera öppettiderna? Kommer de inte allslfes för tidigt så stannar de alldeles för länge. Hur tänker man när man traskar in i buffén, som är fördragen och där vi står med våra vagnar och försöker jobba, och gräddar våfflor 20 minuter efter att vi stängt? Skärp er för tusan!

Tittar ni mycket på tv:n?

Det gör inte jag...längre. Tiden räcker liksom inte till på nåt vis. Dessutom finns det ju absolut ingenting bra att se eller följa. Jag ser till att titta på Teen Mom. Det är det enda programmet jag inte vill missa. Är jag inte hemma så spelar jag in det.

Leia lägger sig mellan 18-19. Eftersom hon har diverse sömnsvårigheter som ni vet kan det ibland ta ett tag innan hon somnar. Klockan 20 ska Lucas i säng. Det ska borstas tänder, kissas och stoppas om. Nu är klockan närmare 20.30 och jag måste ta fram kläder till.morgondagen. Jag namnar även eventuellt onamnade kläder och packar det som ska packas till dagen efter. Nu är klockan närmare 21 och ska jag få nån sömn är det dags för mig att sova. Har jag tur hinner jag äta kvällsmat mellan  Leias och Lucas nattning.. annars måste jag göra det innan jag kryper till kojs. Så nä. Nån tv är det oftast inte tal om. Kanske en halvtimme sådär som högst...

I vågor

Ett halvår efter att Leia föddes slutade jag med amningen. Då upphörde min aptit tvärt. Det fanns ingenting som smakade speciellt gott och jag var sällan sugen. Ett halvår senare kom jag igång ordentligt med min löpning. Aptiten fortsatte att ligga i "dvala" och inte ens sockerberoendet gjorde sig värst påmint. -11 kg på vågen resulterade det vilket inte gjorde nånting alls faktiskt. Nu har jag jobbat i en dryg månad. Med hjälp av min fitbit så kan jag hålla koll på hur långt jag går och hur många steg jag tar på en dag. Jag går ungefär 15.000-20.000 fler steg per vecka nu när jag springer omkring på jobbet. Däremot har jag svårt att få ihop mina steg de dagar jag är ledig. Vädret inbjuder inte till lika mycket utomhusvistelse för varken mig eller barnen när det är kallt och blåsigt. I och med att jobbet startat har min aptit ändrats. Det är svårt att äta på fasta tider när man jobbar och ofta blir man "för hungrig" och stoppar allt möjligt i munnen när tillfälle ges. En kaka, en frukt, en macka och så kaffe, kaffe, kaffe. Även magen protesterar mot mina nya mat"rutiner". Eftersom jag rör på mig mer så har aptiten självklart ökat. Jag äter mer nu än vad jag gjort på ett år. Stora portioner, eftersom jag är så hungrig efter att inte hunnit med att äta mellis. Men nu har jag bestämt mig. Från och med imorgon ska jag ta tag i livet och få det här att fungera. Hur vet jag inte..men det är ju ohållbart om jag inte ska halka tillbaka i gamla spår. Det vill jag inte..och dessutom ska se till att ge mig ut i spåret MINST två gånger i veckan. Har jag tur kanske jag till och med kan börja träna tillsammans med min syster snart igen. Det skulle vara kul!

Rosa är alltid rätt

Rosa måste vara den allra vackraste färgen i världen. Den gör mig lycklig på något märkligt vis. Mina nya löparkläder gjorde att jag gav mig ut i spåret trots att jag egentligen inte orkade. Som sagt, rosa är grejer det! Fram för mer rosa.

Maskeradkalas

Jag har alltid velat gå på en riktig maskerad men aldrig blivit bjuden på en, med undantag för en Halloweenfest för läääänge sen. Jag tror att man antingen HATAR att klä ut sig eller ÄLSKAR att göra det. Jag tillhör det sistnämnda och jag har sådan tur förstår ni, att Nichlas också tycker det är roligt. Eftersom vi inte är några festprissar längre (tack gud) och det viktigaste för min man är att barnen har roligt, slog vi på stort och hade 30-årskalas i riktig barnkalasanda. Det vankades korv med bröd, saft och bullar och självklart tipspromenad. Vi var rörande överens om att kalaset inte skulle bli någon STOR tillställning utan bara ett tillfälle för alla att komma och säga grattis till den nyblivne 30-åringen. Trots det blev det en himla massa planering och förberedelser innan dagen D. Jag fick psykbrytet fyrtio gånger och drar, så här i efterhand, en lättnandes suck. Äntligen över. Vi var lite för många, det blev lite trångt i lokalen och hög ljudvolym. Men tanken var att alla skulle få komma samtidigt och så blev det. Jag lyckades i varje fall med bakningen då det mesta tog slut och även de drygt 100 korvarna åts upp dom med. Jag är grymt impad över hur mycket krut folk lagt ner på sin utstyrsel och det var så kul att praktiskt taget ALLA hade någon form av utklädnad. Vi hade besök av häxor, troll, Hulken, en och annan kossa, en häst, lite indianer, smurfar, bovar och banditer. jägare, radioaktiva ämnen, ninjor och mycket mycket mer. Själva körde vi på "royal theme" då Nichlas var kung, jag drottning, Lucas prins och Leia fick självklart vara Prinsessan Leia från Star Wars. Kul var det men nu dröjer det nog till nästa gång. Det är ju trots allt vääääldigt långt kvar tills jag fyller trettio. Hepp hepp!