torsdag 26 februari 2015

Skojigheter

Imorgon är det fredag. Då ska jag ha "egentid' (vilket utomordentligt fånigt påhitt förövrigt). Jag är nästan aldrig utan mina barn. Oftast har jag i alla fall den ena med mig. Annars är Nichlas nästan alltid vid min sida. Vi är rätt tajta i vår lilla familj. Därför blir det en stor grej när jag ska iväg och göra nåt. Alltså för MIG. Barnen och maken klarar sig garanterat galant. Det är jag som tycker det är jobbigt. Men imorgon  ska jag ut med kollegorna och spela bowling och äta mat. Fest blir det men inte för den som kör. Så jag blir alkoholfri och det känns BRA! Det här med krogen och alkohol känns aningens överspelat. Det finns en tid för allt och föräldralivet ligger numera högst på min lista. Jag tror det kan bli trevligt och det är kul att jag är medbjuden och alltså inte helt bortglömd. Det händer mycket på nästan 1,5 år på en arbetsplats. Människor förändras och relationer likaså. Det ska bli spännande och träffa alla i civil miljö. Men vad har man på sig? Min garderob gapar tom på fina kläder. Jag har jeans som är tre storlekar för stora. Vad värre är att på lördag vankas det kalas. Min farmor fyllde 85(!) år igår och bjuder på lunchbuffé då. Vad klär man sig i då? Ska det vara byxor? Klänning? Hur casual ska man klä sig? Svårt det där. Speciellt när garderoben, som sagt, är lite tom....

onsdag 25 februari 2015

IKEA

Jag vill så gärna åka till IKEA. Har en lång lista med saker vi ska införskaffa bara vi kommer dit. Snälla. Låt Nichlas knä bli så pass bra så att vi kan åka dit..snart. Vi är trötta på det här med kryckor och krämpor. Imorgon var det fyra veckor sedan Nichlas opererade sig. Det går sakta. Framåt men långsamt.

lördag 21 februari 2015

Bakslag nummer ett

Det är inte bara kroppens utseende och fysik som ändras när man varit gravid och fått barn. Nejdå, jag har minsann märkt att  man ändras på massa andra sätt också. Jag har alltid varit morgonpigg. Alltså ALLTID. Även som tonåring. Jag har alltid vaknat lätt och aldrig haft några problem att gå upp på morgonen. Man skulle kunna säga att jag har varit Nichlas motsats. Men detta serrni har ändrats. Jag har gjort en total vändning..180 grader..tjoff! Jag är såååå trött. Död. Spelar ingen roll hur länge jag sover, jag är en levande död på morgonen ändå. Mitt humör är värre än värst VARJE morgon och det värsta av allt är att tröttheten liksom inte går över. Ibland tar det flera timmar innan det släpper. Där har vi en sak som ändrats hos mig under denna tid som mammaledig.
Trots detta var denna morgon snäppet bättre. Jag satte igång att städa direkt efter frullen. Skrubbade lite i badrummet, dammsög och annat smått och gott. Sen var jag ute med barnen en stund. Vi gick en sväng och jag passade på att ta ner julbelysningen. Nu vill vi ha vår. Och det kändes nästan som vår ute. Riktigt skönt och Lucas hade bara fleecefodrade regnkläder på sig utan att frysa. Efter utomhusvistelsen gjorde vi pannkakor till lunch och nu på eftermiddagen var vi på tacomys i Kimstad hos goda vänner. Hääärlig dag som skulle varit fulländad om det nu inte vore för all denna snö som just i detta nu vräker ner från himlen. Gräsmattan som för några timmar sedan var grön är nu helt vit igen. Minst 2 cm ligger på backen. Suck. Men jag antar att detta enbart är bakslag nummer ett i ordningen. Det kommer nog fler innan vintern tar adjö på allvar.

torsdag 19 februari 2015

Fotografi

Jag gillar att fotografera. Jag har en jättefin kamera som jag fått av Nichlas som jag använder flitigt. Nästan varje dag får kameran jobba. 99 procent av alla bilder jag knäpper är på barnen. Jag har hur mycket bilder som helst på datorn och på den externa hårddisken. Några favoriter har vi gjort förstoringar på för att sätta på väggen. Jag tycker själv att det är roligt att titta på foton som folk hängt på väggarna när man kommer bort till nån. Vi har dessutom fyllt två album med bilder på Lucas från 0- ca 9 månader. Längre har vi inte kommit fast vi har högar av framkallade bilder. Det är dyrt att framkalla. Väldigt dyrt. Därför har jag nu bestämt mig för att investera i en fotoskrivare. Det måste vara en skrivare i kompakt format som man kan stuva undan lätt. Den ska kopplas till laptopen vid behov då vi inte har någon stationär dator längre. Det känner jag verkligen att jag vill lägga lite pengar på. Tänk vad bilder jag kan skriva ut. Jag kan göra kollage och sätta foton i ramar och ge bort fina bilder till folk som vill ha det. Mmm. En skrivare får det bli. När vi hittat nån bra.
Dessutom går jag i drömmar om att få gå en fotokurs för amatörer. Det skulle nog jag tycka vara roligt. Kanske kan vara en idé till 30-årspresent nästa år. Vad tror ni?

tisdag 17 februari 2015

Bioskoj utöver det vanliga.

Idag fick Lucas göra nåt som han sett fram emot hela långa helgen. Idag fick han gå på bio med mormor. Men inte nog med det. Marcus och Lina följde också med. Lyckan var total! Tror att filmen föll både barnen och mormorn i smaken dessutom. De såg Big Hero 6. Min mor är något utav en filmfantast när det kommer till tecknat. Godis och Festis på det hela blev det också. Mmm. Det är inte utan att jag också skulle velat vara med minsann. Men då skulle nog inte Lucas blivit så glad. Om man ska tro på vad mormor säger så skötte sig barnen exemplariskt hela tiden. Det är inte dåligt för filmen var nästan två timmar. De kan om de vill, busfröna!

söndag 15 februari 2015

Korsbandet


Så här ser Nichlas ben ut nu. Stygnen är borttagna och såren är tejpade. Han har även kompresser över i vanliga fall men här hade han precis duschat. Såren ser faktiskt jättefina ut och jag tror inte att det kommer synas mycket med tiden. I övrigt kämpar han på med de första övningarna han fått av sjukgymnasten. Det är några få övningar som släpcykling och benlyft men det han behöver jobba mest med, och som han hade problem med innan operationen också, är att försöka få benet rakt. Nu har benet en vnkel på 15 grader när han sträcker ut det så hårt han kan mot marken. När sträckningen är som den ska vara ska det inte vara någon vinkel alls. Om allt går enligt planerna ska benet vara rakt till på torsdag. Då ska han till rehaben igen och förhoppningsvis få fler övningar. Nichlas kämpar även mot den envisa svullnaden som inte riktigt vill ge med sig. Ovanför knäskålen är knäet fortfarande rätt svullet. Högläge vid vila är det som gäller. Något som är lättare sagt än gjort.


Sofia 35 år

Halva vägen till sjuttio, 30 år äldre än Lucas och 50 år yngre än vår farmor har min äldsta storasyster blivit. Hon fyllde i onsdags (då var vi också där) men ställde till kalas idag. Jag fick äntligen min efterlängtade smörgåstårta (räkor och ägg serveras aldrig här hemma då männen inte gillar/tål) och efter det diverse kakor. Leia smakade smörgåstårtan och gillade det så nu är vi två mot två i vårt hushåll! I övrigt var det precis som vanligt. Lite stimmigt, lite stökigt, lite bråkigt men också väldigt mysigt och trevligt såklart. Bebisarna gillade att klämma och känna på varandra och Mille underhöll oss alla medan de större barnen byggde lego och lekte.






fredag 13 februari 2015

Huga

Fredag den trettonde idag. Jag är inte vidare vidskeplig. Dock aktar jag mig för att gå under stegar och lägga nycklarna på bordet...och så är det ju den här dagen. Huga mig! Dessutom ska jag ju ge mig ut och storhandla också. Hemska tanke. Blir det en dikeskörning? Ett brutet ben? Eller nåt ännu värre?

torsdag 12 februari 2015

Bibitten

Nu är hon åtta månader vår lilla tjej och har äntligen knäckt koden för att kunna sitta själv utan stöd. Det är som om en helt ny värld öppnats och det underlättar nåt så fruktansvärt att kunna sätta ner henne vid behov istället för att lägga henne ner. Nu gör hon inte annat.
I måndags var vi hos Inger på BVC. 9 110 gram och 72,5 cm lång har hon hunnit bli och hon följer sin kurva så fint. Leia är fortfarande inget matvrak men äter det som erbjuds till skillnad från sin storebror som åt som en häst vid samma ålder.

Igår fyllde min syster år och vi var där en sväng för att gratta. Jag är så glad att det funkade med alla barn och att det inte var nåt bråk. Minsta kusinen (på min sida) Felix, som är fyra dagar äldre än Leia är väldigt rörlig. Han reser sig mot saker och kryper omkring. De var så söta tillsammans bebisarna. Mitt hjärta smälter!


Nu smög det sig in en bild på Lucas längst ner o jag får inte bort den...hahaha.

tisdag 10 februari 2015

Lyx

Nu är jag väldigt fin på naglarna i alla fall. Det har jag unnat mig och det känns bra!

måndag 9 februari 2015

Den 21:e augusti...

...åker vi på vår andra familjesemester! Andra för Lucas men första för Leia. Vi ska till Mallorca I en hel vecka, precis innan jag avslutar min mammaledighet. Nu ska jag bara försöka sluta noja över att det kostar en halv förmögenhet och BARA fokusera på hur härligt det kommer bli. För det är värt det..Ett minne för livet både för oss och för barnen. Sol, bad, bus och glass i mängder. Nu ska vi hålla tummen för att Lucas allergi blivit bättre också (vi ska till doktorn i april) så han kan njuta av det mesta på semestern. Hoppas också på att hotellet är fullt av barn som Lucas kan leka med då vi inte fick med oss nån mer på denna resa...

Nån som har nån bra input inför vår resa? Nån som varit på Mallis? Alcudia?

söndag 8 februari 2015

Lite gnäll

Vi har, som bekant, en rätt trotsig femåring här hemma. Han och jag drar verkligen inte jämt för tillfället och mitt tålamod, som för övrigt gått på sparlåga ett par månader, är slut. Jag är Lucas måltavla många gånger. Mig kan man skrika åt, säga fula saker åt, vara kaxig emot och emellanåt använda knytnävarna mot. Det är jobbigt. MEN..ett annat problem vi har med detta älskade yrväder är att han bubblar av energi. Det har han alltid gjort men förut hittat på BRA saker för att få utlopp för denna energi. Han har varit ganska bra på att "leka själv" och bra på att hitta på saker att pyssla med. Nu har Lucas helt plötsligt glömt bort hur man leker. "Det finns inget att göra". "Det är tråkigt". Det enda han faktiskt leker nuförtiden är ninja, karate eller nåt inom samma genre. Då springer man omkring med svärd och rullar och kastar sig på golvet. Man hoppar i soffor och sängar och slänger sig överallt. Det är den enda han gör här hemma. Nu har det kommit till min kännedom att detta är det enda dom gör på förskolan också. Fri lek. Ute ena delen av dagen, inne andra. Ninja i snön eller ninja i kuddrummet. De brottas, slåss och sliter varandra i kläderna. Detta har jag sett med mina egna ögon då jag smygit in vid hämtning. Lucas är 99,9 procent av alla gånger i kuddrummet vid hämtning. Med stängd dörr. Tillsammans med två andra vilda kamrater. Varje dag. Samma visa. En dag var den en av pojkarna som satt på Lucas rygg och slet honom i håret när jag kom. Ligger det inte i pedagogernas intresse att kanske bryta detta, för mig, ohållbara mönster? Borde de kanske sära på dessa pojkar? Hitta på lite aktiviteter, som inte innehåller sparkar, slag och ninjor, utan kanske får in grabbarna på en annan bana. Kanskw visa dem att det finns annat som ör skoj? Självklart blir det protester om de inte får vara i kuddrummet, för det vet jag att dom vill men är det verkligen okej att leka ninjor heeeeela långa dagen? När jag tog upp att jag sett att de lekte lite hårt med varandra med en av tanterna på förskolan fick jag till svar att " Är det dom tre så får de skylla sig själva. De känner till leken och är ungefär jämnstarka". Jaha? Så det rättfärdigar att barnen får slåss med varandra bara för att ingen får så ont så de gråter? Nä. Skärpning hörrni!

Som taget ur en skräckfilm

Det går sakta men säkert framåt här hemma när det kommer till Nichlas ben. Han är fortfarande rätt orörlig men efter att ha tagit bort förbandet som bråkat så funkar det ändå snäppet bättre. Han har börjat med lite övningar på hemmaplan och på tisdag ska han träffa Cattis (sjukgymnasten) fär första gången efter operationen. På torsdag ska distriktssköterskan få ta bort hans stygn. Såren ser fina ut under omständigheterna och jag tror att ärren också kommer bli det i slutändan.




tisdag 3 februari 2015

Fitbit...

Jag älskar min fitbit. Den är underbar. 10.000 steg om dagen vilket gör att jag vissa lata dagar måste ta en promenad och andra inte. I vilket fall som helst gör den att jag rör på mig lite mer än vanligt och det än ju bra så här i vintertid. Snart är det vår och med våren börjar löpningen och det ser jag fram emot. Ett litet försprång kanske gör att jag och Nichlas kan springa tillsammans i höst. Ja, om Nichlas knä går med på det vill säga.

söndag 1 februari 2015

Bränner i fickan

De extra pengarna jag fått på mitt konto bränner inte direkt i fickan. Jag gillar att ha dom där och att jag kan logga in med bankens app och kika på de förbluffande siffrorna. Men jag känner ändå att vi kanske borde passa på att unna oss nåt nu när vi har chansen. Därför funderar jag litegrann på en tatuering. En liten men symbolisk. Jag ska sätta den på en plats där den syns när den ska men kan gömmas när det behövs. Jag är lite inne på under ena nyckelbenet. Det är dock bara funderingar och tankar än så länge. Inget bestämt. Vad tror ni?
Kanske något åt det här hållet...fast med andra namn såklart!