lördag 20 maj 2017

Vi fick feeling

Vilket väder va? Man blir lycklig enda in i själen. I torsdags var ju jag ledig till på köpet. Då var vi och handlade jag och Leia. Åkte en sväng till Lundby också så nu har vi planterat blommor för glatta livet. Köpte "sommardalia" till mina nya fina krukor. Jättevackra.  Nu håller vi tummarna för att de överlever!

Vi har badat i sjön så det står härliga till. I torsdags var kussarna med och badade. Temperaturen börjar bli helt okej faktiskt. Ingen brygga dock och jag undrar om de tänker lägga dit npn i år...

Jag fyller visst år nästa helg. Hur kan man glömma det? Ja, det gjorde jag iaf tills igår då jag kom på det. Vi är nog mer inställda på Leias födelsedag som är en vecka senare. 3 år. Det är inte illa!

lördag 13 maj 2017

Dirt bike

Lucas är stor. Han börjar ettan och bara ett par månader. Sju år, lång och ståtlig och bara sådär lagom liksom.
Trots att det riktigt varma vårvädret verkar vänta på sig (det är inte utan att man börja oroa sig över att det inte blir nån sommar i år) så har ju faktiskt cykelsäsongen kickat igång. Lucas hade en jätteliten cykel förra året, faktislt samma som året innan det så i.år var det tvunget att bli en ny. En 20-tummare med växlar minsann. Vi hade tur att "snubbla" över en passande variant i ett reklammail från xxl för några veckor sedan och slog till. Den är så fin och passar perfekt för Lucas. Lite trick-cykel över den då styret går att vrida 360 grader och den har lite grövre däck som en BMX.

Förra helgen körde vi ordentlig cykelpremiär hela familjeb. Leia som förgående år tjutit sig igenom cykelturen tyckte det var spännande och härligt att få susa fram bakpå mammas cykel. Lucas kämpade på som en riktig hjälte. Grusvägen hade nyligen fått ett nytt lager grus dagarna innan så jag är grymt impad över att han klarade av det. Vi tog oss enda till mormor och morfar faktiskt på lite dygt en timme. Och efter lite fika och lek tog vi oss hem också. 2,06 mil visade Runkeeper på när vi väl var hemma igen. Leia slumrade till och med till i cykelstolen på hemvägen. Vilket äventyr va!? Nichlas har varit öm i stjärtpartiet nu hela veckan medans jag o barnen var uppe på cykeln igen redan dagen efter och avverkade en halvmil till.

fredag 12 maj 2017

Vrinnevi

Jag börjar bli bevandrad i sjukhusmiljö. Häromdagen var det dags för min fruktade tarmundersökning. Jag har varit nervös i ett halvår ungefär och nu var det alltså dags. Jag fick skjuts in till stan av min mor då Nichlas hade ett viktigt möte tidigt på morgonen. Jag var där strax efter 8 och jag hade tid 8.35. När klockan nästan var 10 fick jag komma in. Tydligen hade det hänt saker på morgonkvisten som gjort att de hamnat efter på röntgenavdelningen. Jag fick alltså sitta och kallsvettas och måla upp alla möjliga otäcka scnearion i nästan 2 timmar innan det verkligen var dags! Väl inne fick jag byta om till de snyggaste kläderna. Knästrumpor i nät, lång blå morgonrock och knälånga byxor i sådant här prassligt tygpapper-material. Grejen med brallorna var att de liksom var öppna i bak så var man utan trosor behövde man inte dra ner byxorna. Toppen faktiskt! Jag fick byta om och sedan lägga mig på britsen. En sköterska kom o skulle sätta kanyl men var uppenbarligen totalt värdelös då hon fick sticka mig tre gånger i ena srmen och två i andra innan hon lyckades. Sen kom doktor Danielsson. Han är så trevlig! Och förklarar väldigt bra så man förstår. Han tyckte jag kunde få lite lugnande då han märkte att jag var nervös.  Snabbverkande var det också så på 2 sekunder började kroppen kännas varm och tung och huvudet trött. Underbar känsla faktiskt. Precis vad jag behövde. Sen körde han igång undersökningen och det gick faktiskt väldigt bra. Riktigt ont två gånger annars uthärdligt hela tiden. På vägen tillbaka med kameran fick jag titta på monitorn där insidan av min tarm visades. Doktorn pekade och förklarade vad jag såg och jag fick trycka på olika ställen på magen för att se var olika organ satt och var i magen kameran befann sig. Resultatet var i alla fall mycket bra och det syntes inte mycket tecken på den elaka inflammationen jag hade för bara ett halvår sedan. När undersökningen var färdig fick jag stappla ut med snurrigt huvud, lämna några rör blod och sen kom Nichlas och hämtade mig. Efter trettio timmars fasta var jag hungrig så i bilen hem åt jag en wrap vi köpte på Pressbyrån. Så gott. Allt är lite luddigt så här i efterhand och när jag kom hem sov jag i en timme, vaknade och åt och sen sov jag o Leia en timme till i soffan. När jag sedan vaknade kände jag mig som vanligt igen. Inte ens ont i magen som jag fick sist. Vilken lycka. Jag ger mig själv en stor klapp på axeln för jag känner mig både duktig och modig som klarat av det där som jag fruktat så länge. Visst är jag rätt grym?