Vrinnevi

Jag börjar bli bevandrad i sjukhusmiljö. Häromdagen var det dags för min fruktade tarmundersökning. Jag har varit nervös i ett halvår ungefär och nu var det alltså dags. Jag fick skjuts in till stan av min mor då Nichlas hade ett viktigt möte tidigt på morgonen. Jag var där strax efter 8 och jag hade tid 8.35. När klockan nästan var 10 fick jag komma in. Tydligen hade det hänt saker på morgonkvisten som gjort att de hamnat efter på röntgenavdelningen. Jag fick alltså sitta och kallsvettas och måla upp alla möjliga otäcka scnearion i nästan 2 timmar innan det verkligen var dags! Väl inne fick jag byta om till de snyggaste kläderna. Knästrumpor i nät, lång blå morgonrock och knälånga byxor i sådant här prassligt tygpapper-material. Grejen med brallorna var att de liksom var öppna i bak så var man utan trosor behövde man inte dra ner byxorna. Toppen faktiskt! Jag fick byta om och sedan lägga mig på britsen. En sköterska kom o skulle sätta kanyl men var uppenbarligen totalt värdelös då hon fick sticka mig tre gånger i ena srmen och två i andra innan hon lyckades. Sen kom doktor Danielsson. Han är så trevlig! Och förklarar väldigt bra så man förstår. Han tyckte jag kunde få lite lugnande då han märkte att jag var nervös.  Snabbverkande var det också så på 2 sekunder började kroppen kännas varm och tung och huvudet trött. Underbar känsla faktiskt. Precis vad jag behövde. Sen körde han igång undersökningen och det gick faktiskt väldigt bra. Riktigt ont två gånger annars uthärdligt hela tiden. På vägen tillbaka med kameran fick jag titta på monitorn där insidan av min tarm visades. Doktorn pekade och förklarade vad jag såg och jag fick trycka på olika ställen på magen för att se var olika organ satt och var i magen kameran befann sig. Resultatet var i alla fall mycket bra och det syntes inte mycket tecken på den elaka inflammationen jag hade för bara ett halvår sedan. När undersökningen var färdig fick jag stappla ut med snurrigt huvud, lämna några rör blod och sen kom Nichlas och hämtade mig. Efter trettio timmars fasta var jag hungrig så i bilen hem åt jag en wrap vi köpte på Pressbyrån. Så gott. Allt är lite luddigt så här i efterhand och när jag kom hem sov jag i en timme, vaknade och åt och sen sov jag o Leia en timme till i soffan. När jag sedan vaknade kände jag mig som vanligt igen. Inte ens ont i magen som jag fick sist. Vilken lycka. Jag ger mig själv en stor klapp på axeln för jag känner mig både duktig och modig som klarat av det där som jag fruktat så länge. Visst är jag rätt grym?