Om en vecka blir Leia 1,5 år. Stora tjejen. Det glädjer mig att hon äntligen visar intresse för att gå på två ben. Nog kryper hon väl mer än hon går hittills men den sista veckan går hon långa sträckor på eget bevåg. Hon ser så gullig ut när hon tultar omkring. Lilla Di. Bättre sent än aldrig säger vi och imorgon ska hon till BVC och visa upp vad hon kan.
Julen är här. Igår tände vi första ljuset i staken och mumsade fika här hemma tillsammans med min sida av släktskapet. Det var mysigt. Men jag är så fruktansvärt trött. Efter en galen arbetsvecka med jobb inpå sena natten känner jag mig överkörd av en lastbil. Dessutom har jag inte varit helt kurant utan haft en släng av feber, ögoninfammation och snorig näsa. Nichlas och jag har knappt setts känns det som och barnen har vaktats av mormor och morfar i dagarna två. Idag är jag ledig. Försöker andas. Jag är så stressad över olika saker i livet. Vad är det med mig? Jag är bra på att noja men stressad är jag sällan. Känns som jag håller på att krakelera. Som pricken över i:t gav Nichlas gamla skruttiga bil upp totalt igår. Som tur var gjorde den det när han backade ut från uppfarten så det var ju bra. Den är dödsdömd och ska få åka till skroten när tillfälle ges. Nu måste vi bara köpa en ny bil. Helst idag, imorgon eller igår eftersom vi båda jobbar och måste kunna ta oss till jobbet. Imorgon har Nichlas förmiddagen på sig att åka runt til olika bilförsäljare. Förhoppningsvis får han min pappa med sig. Alltid bra med ett extra par kritiska ögon eftersom jag jobbar hela dagen och inte kan följa med. Med bilköp följer banklån och det måste vi också ta tag i. Vi har dessutom bokat in oss för badrumsplanering på Bauhaus den 14:e december. Det känns dock mest bara roligt. Det behövs verkligen. Jag skäms nästan lite över badrummet som den är nu. Tänk vilket lyft det blir!
Försöker hinna med att andas mellan varven. Jag får inte sova på natten heller för Leia är vaken flera timmar i streck. Det tär att inte få sin nattsömn. Det är tufft. Vilket gnällinlägg det blev det här...behövde bara få ur mig det. Bläääääääää.
Känns som vi är tillbaka på ruta ett. Leia sover som en kratta. Inatt var vi vakna mer än vi sov. På nåt.märkligt vänster hade jag lyckats ändra inställningarna på klockan så den aldrig ringde. Jag vaknade således 70 minuter för sent och hade (för ANDRA gången i hela mitt liv) försovit mig. I panik kastade jag mig upp ur sängen 5.14, 16 minuter innan jag börjar mitt pass på jobbet. 5.48 stämplade jag in. Och låt mig påpeka att jag har en sträcka som tar ungefär 25-30 minuter att åka med bil till jobbet. Jag var snabb. Snabbare än min egen skugga! Som tur var hade jag köket imorse så ingen såg mitt osminkade ansikte och rufsiga hår. Det lyckades jag styla till däremellan frukosten och lunchen runt 9. Haha. Vilken dag. Det gör jag aldrig om igen!
En liten parantes:
Lucas första 6-årstand tittar upp i underkäken. Om två månader är han sex år. Var tar tiden vägen?
Den här julen har det varit lite klurigt att skriva önskelistor till barnen. Sätter man en leksakskatalog i händerna på Lucas är det MYCKET, det mesta, som faller honom i smaken. Det är inte så mycket av det som han "behöver" dock. Minstingen är ännu svårare. Känns som hon har allt hon behöver. Ja, förutom till lekstugan då men där har vi ju en stundande 2-årsdag alldeles lägligt till sommaren. Jag ska nu försöka skriva ner lite inspiration efter förfrågan till julklappar till barnen. Men jag vet att de blir glada för vadsomhelst så låt fantasin flöda.
Lucas:
Kläder strl 122
Lego (han har väldigt mycket med ninjago/chima går alltid hem)
Skriv/räkneböcker
Pennor, sudd, pysselprylar
Vägglampa (med nåt häftigt motiv)
Inlines strl 31
Sällskapsspel
Radiostyrd robot
Eltandborste
Biocheckar
Nerf-pilbåge
Snygga lakan
Utklädningskläder
Leia:
Kläder strl 92
Badleksaker
Dockor och tillbehör
Babblarna-prylar (finns böcker och mjukisdjur. Dock har vi själva köpt ett set med små plastbabblare)
Hårspännen och snoddar
Pekböcker
Leksaker
Idag har jag vabbat..igen. Egentligen totalt onödigt och det gör mig lite arg. Det är Lucas denna gång. Igår fick han (återigen) i sig nåt på förskolan som han inte tål. Det är lite utav ett mysterium, eller kanske inte. Han åt av den specialkost som levererats från storköket, soppa, pannkaka och mjuk smörgås. Dock kom det fram så här i efterhand att köket slarvat med att märka upp specialkosten med namn. Hur då förskolan kan servera de barn med allergi utan att egentligen veta vad som är i är ju helt galet. Där brister det på två ställen. Först köket och sen förskolan.
De ringde mig igår strax efter lunch och sa att Lucas var blek och hade magknip. Genast poppade det upp en liten lampa i mitt huvud..ALLERGI! Men pedagogerna hävdade att fler barn haft ont i magen och att det var nåt som "gick". Lucas ville iaf inte åka hem utan stanna. Det gick en timme till så ringde de igen. Då hade han kaskadkräkts över hela toagolvet. Som tur var var jag påväg hem från jobbet då. När jag hämtade Lucas lät han tjock i halsen och näsan var alldeles igenkorkad. Jag fick även berättat för mig att han nyst 30 gånger efter att han kräkts. Typiska symtom på allergisk reaktion tyckte jag men förskolan fortsatte pladdra om magsjuka. Men jag var inte övertygad. Däremot rätt säker på att jag själv hade rätt. Så hemma fick Lucas kortisontabletter och VIPS blev han pigg och vääääldigt hungrig. Jag har lärt mig att jag ska lyssna på min egen intuition och magkänsla. Det finns ingen som känner Lucas bättre än jag och Nichlas. INGEN. Så idag har jag spenderat morgonen med att ringa och vara arg på förskolan..igen...Suck.
Får man stanna hemma från jobbet för att man är orolig för att sprängas i bitar? Känns som vi snart är där. Vad är det som händer med lilla Sverige? Här i hemmets lugna vrå, kan man känna sig någorlunda säker i alla fall. Men jobba måste man och ett stort hotell med massa hotellgäster känns ju som ett bra ställe för en självmordsbombare, eller? Fruktansvärt det som händer i världen...var ska det sluta?
När man är liten är det mycket som ska hända för första gången. Det kan vara både skrämmande och spännande. Lucas håller på att tappa sin allra första tand. Den är ganska lös och det går att vicka på den ordentligt med fingrarna. Han väntar med spänning på att den ska ramla ut. Främst för att tandfen förmodligen kommer då. Ja, om man lägger tanden i ett glas med vatten förstås. Lucas har dock en teori om att om man lägger tanden under mattan istället så kanske man får en sedel. Tror det är nåt han hört/sett på film nångång.
Här hemma är minstingen sjuk. Det är andra gången i livet hon är sjuk på riktigt med feber. Förra gången var hon blott 3 månader och då var vi på barnakuten med henne då hon inte åt på 12 timmar nästan. Nu är hon större så det känns inte riktigt lika läskigt för mamma och pappa men det är absolut lika jobbigt. Hjärtskärande när man ser att hon mår dåligt. Pipa örat är inte poppis. Försökte göra det förut. 39,3 visade tempen men jag antar att den är ännu högre eftersom jag inte fick pipa ordentligt. Stackars stackars Lilla Di. Jag hoppas det går över till imorgon för då åker Nichlas till Uppsala och jag blir ensam kvar med barnen. Får se om det blir VAB på onsdag för min del. Undrar när jag vabbade sist. Det var iaf över 2 år sen.
Nu är livet sådär som jag INTE vill att det ska vara. Vi bara jobbar, äter och sover och inget däremellan. Eller det känns så i alla fall. Mest för att jag och Nichlas jobbat om varandra den här veckan och inte varit lediga tillsammans så mycket. Jag är väl medveten om att många har det så men i den här familjen är vi inte vana vid det. Vi är bortskämda med massa tid tillsammans och det känns när den tiden inte längre finns...i alla fall inte nu. Nu väntar julborden för min del och jag kommer spendera den största delen av dagarna på jobbet. Men det är bara en månad framåt och det ska vi klara. Jag tror också att pusslet med scheman hit och dit och ovissheten gjort sitt för stressen. Men det ska ju också bli bättre med tiden hoppas jag. Dessutom är vintern snart här. Vädret är inget kul. Inget man går ut i och leker med en liten tjej som ännu inte kan gå. Och mörkt ör det redan runt fyra. Det finns ingen tid för löpningen som ändå fått en rätt stor del i mitt liv. Men jag ska ta djupa andetag, ta dagarna som de kommer och bara gilla läget. Så här kommer det ju inte vara för alltid. Och barnen har det ju bra. De känner inte av min stress och den största delen har de antingen sin mamma eller sin pappa. Dessutom trivs de ju båda i förskolan och verkar ha det bra när de är där. Det är huvudsaken..att barnen har det bra.
Sätta klockan, gå upp astidigt, bränna av tio timmar (utan rast) på jobbet, stressa som en tok, stressa ännu mer för att hinna hämta kidsen på förskolan, få hem trötta och griniga och smutsiga barn, bada, äta, försöka underhålla trötta och griniga barn en stund utan nervsammanbrott, ta fram kläder och packa väskor för morgondagen, göra kvällsmat, äta, byta om till pyjamas, borsta tänder, natta barn, städa undan det sista i huset, ta fram kläder till dagen efter, kasta i sig nåt att äta, dö i soffan en stund, sätta klockan, sova, gå upp astidigt.
Häromdagen hade vi oväntat besök förstår ni. Gästen väckte mig mitt i natten genom att banka och slå kryddburkar emot varandra inne i kryddskåpet. Jag vaknar lätt och när jag vaknar så är jag vaken på två sekunder. Den här gången tog det dock ett tag för mitt sömndruckna jag att fatta vad som pågick. Jag trodde först att Nichlas var uppe och styrde. Han skulle ju först till jobbet. Men aldrig någonsin har han vaknat av sig själv så varför skulle han gjort det idag? Slängde en blick på klockan. Den var inte mycket. Kanske strax efter 23. Jag låg kvar och lyssnade på ljudet. Bank, klonk och krafs krafs. Jag klev upp och tände lampan. Ljudet upphörde inte så jag öppnade helt sonika luckan till kryddskåpet och där satt han. Herr Husmus. Söt, visst, men gudars så äckligt. Inte vill jag väl ha möss bland maten heller. Han hoppade upp på kanelburken och försvann samma väg han kom, förmodligen. Genom ett litet hål i isoleringen runt röret till spisfläkten. Dagen efter sanerade vi skåpet med massssssa medel. Det var flingsalt utspritt i hela skåpet blandat med bajs. Hur äckligt? Dessutom hade Herr Husmus kalasat på salladskrydda och försökt bryta sig in i en burk arromat. Nä. Jag tog kontakt med Inspectera som hjälper oss kostnadsfritt genom hemförsäkringen. Hoppas att giftet vi ska hämta gör susen och att mössen är ett minne blott inom en snar framtid.
Det är en underdrift att säga att det värmer mamma- och pappahjärtat när nån ger ens barn beröm. Det gör att man fullkomligt smälter inombords. Man blir stolt ända upp i hårbotten. Och man ser till att suga åt sig varje ord som sägs, som en svamp! Vi var på utvecklingssamtal med Lucas idag. Eller han hade egentligen inte så mycket tid att sitta där med oss när lekkamraterna väntade på honom. Men jag och Nichlas hade i alla fall ett samtal med Sarianne. Hon hade nästan bara ros att ge till Lucas och talade så gott om honom. En bra kompis, hjälpsam, ansvarstagande, nyfiken och vild. Hon berättade att Lucas är mycket mån om de mindre barnen på avdelningen, agerar ofta hjälpfröken och växer när han får ta ansvar och känna sig stor. Att sådant som kanske inte alltid klaffar hemmavid eller tillsammans med kusinerna, faktiskt funkar på förskolan visar att Lucas faktiskt LYSSNAR på det vi säger. Det känns så himla bra. Han har dessutom "lugnat ner sig" lite sedan förra året då han allt som oftast hade myror i brallan och lite svårigheter att sitta still och lyssna. Det är något vi pratat om hemma. "Hur ska det gå i skolan sen? Kommer han bli en av dom som sitter bakochfram och uppochner på stolen i klassrummet?" Sarianne upplyste oss om att Lucas är en av de som faktiskt ser till att de andra barnen sitter på sina platser och är tysta. Han lyssnar uppmärksamt och är alltid positiv till samling och uppgifter. Tänka sig.
Det de skulle jobba vidare på i förskolan är att låta Lucas lämna ramarna lite och kanske försöka rucka lite på de kompisgrupper som tagit form nu efter sommaren. Att utmana barnen att leka med andra och således få "testa" på andra roller. Att vara den som bestämmer men kanske också den som tar ett steg tillbaka och bara hänger på.
Tänk att det skulle ta nästan FYRA år för oss att känna att förskolan faktiskt är riktigt bra och att pedagogerna är fenomenala och ger Lucas så himla mycket kunskap och förberedelser för det som komma skall. Och nu ör det nöstan bara ett litet halvår kvar innan förskoleklassen väntar. Jag är så grymt stolt över vår stora kille!
Då börjar vi lacka mot vinter igen då. Snö, slask, regn och minusgrader och det är således hög tid att börja rusta kidsen för det som komma skall. Lucas har sina Didrikson-kläder som vi investerade i förra året. Sådana här termobyxor som man kan knäppa ihop med jackan i midjan runtom så det blir som en overall. Overall ville han inte ha ens förra året så i år går det verkligen fetbort. Synd det. För overall är väl ett supersmart påhitt? Hursomhelst är de i storlek 120 och har en sådan här "expander-funktion" som gör att man kan utöka längden i ben och ärmar. Jag räknar blankt med att han ska kunna använda kläderna i år igen. Skor är det värre med
Storfoten har blivit snäppet större och jag tror att det är en storlek större än förra året som gäller. 31 eller 32. Förra årets kängor och snowjoggings är i storlek 30. Vi ska se till att mäta hans fötter ordentligt nästa gång vi är i nån skoaffär. Synd om han vuxit ur dem.för de är näst j till oanvända och i väldans fint skick. Det är med skor tycker jag är svårt. Lucas har rätt breda fötter liksom sin mor och far vilket medför att alla modeller inte passar. Det vill till att de går att öppna ordentligt för att Storfoten ska kunna glida ner i stöveln. Jag vill dessutom att de harmlite högre skaft för att förhindra att snö letar sig ner i strumporna. Det är otäckt. Jag har dessutom nästan som krav att det ska vara ett par dojjor med gore tex. Riktigt varmt fodrade och ordentligt vattentäta. Mm. Det är inte många pjucks som lever upp till mina krav inte. Och Lucas har ju sina egna idéer som vad som är snyggt och inte trots sin ringa ålder. Vi får se vad vi hittar på.
Sen har vi minstingen i familjen då som kämpar på med det här att lära sig gå. Det går framåt och innan 1,5-årsdagen är nog saken biff. Men det vill ju sig till att det hon har på fötterna vid utomhusvistelse ej är för tungt. Det ska vara en lätt och smidig modell på skon men samtidigt måste den ju vara tillräckligt varm och gärna hålla mot väta. Hon har fortfarande gympaskor på sig nu. Hon är ute så korta stunder på förskolan tänker jag och hellre sköna gympaskor som hon kan röra sig i än tunga stövlar som åker av. Men snart blir det för kallt och då måste vi tänka om även där.
En annan som har problem med skor är jag. Jag passar inte i kvinnliga stövlar och stövletter. Jag är en riktigt gympaskosnörd som verkligen tycker att komfort ligger högst på listan. (Jag hade ballerinaskor på mitt bröllop) Samtidigt vill jag ha en vinterskor som är lite feminin och snygg till jeans men kanske också till tights. Jag hajar grejen med att ha halva garderoben full med skor, för ju fler desto lättare vid olika tillfällen och outfits, men nu har jag bara råd med (eller vill bara lägga pengar på) ett enda par vinterskor. Nä, man skulle vara kille. Grabbiga skor är.så mycket snyggare!!
Nu var det dags för mig att få buzza en produkt från "Ella's kitchen", MAJSMUMS i två olika smaker. Tomat och purjolök samt banan och jordgubb. Leia står först i kön att få testa och likaså minstingkusinen Felix såklart.
Vi har tidigare testat smoothies från "Ella's kitchen" vilken för Leia i smaken. Det ska därför bli extra spännande att få testa dessa bebissnacks. Ett litet avbrott från majskrokar och smörgåsrån är aldrig fel.
Företaget tillverkar fingermat för små och lite större bebisar. Självklart ekologiskt framställt och pedagogiskt utformat. Olika barnvänliga smaker och texturer, former och färger och enbart "vanliga" ingredienser, utan tillsatser.
Vilken tror ni Leia gillar bäst?
