torsdag 8 oktober 2015

Livets pussel.

Låt oss säga att livets pussel innehåller många bitar. Det är svårt att få de att passa och att hitta rätt plats till alla. Men sakteliga, sakta men säkert, börjar vardagen ta form. Det är en stor omställning för alla inblandade när föräldraledigheten tar slut, man byter jobb och när sommaren dessutom är slut och det är mörkt och kallt ute. Hektiskt blir det till en början. Lite som en bergochdalbana. Jag har hunnit jobba i en vecka. Varit ledig en dag. Det känns bra. Jag är inte riktigt så trött som jag trott att jag skulle bli. Benen bär och jag tror faktiskt att löpningen under sommaren har gjort sitt. (Sen att jag inte sprungit på två veckor nu är en annan historia. Men på söndag då ska jag minsann ut!) Lucas tycker att det är spännande att få gå till förskolan när det fortfarande är mörkt ute. "Varför åker vi på natten?" frågar han varje dag. Haha. Ja säg det. Det är han och några tappra barn som börjar sådär tidigt. Leia har som känt haft det lite jobbigt på sin sida. Hon har varit ledsen och orolig på förskolan. Igår var hon storgråtande när jag klev in genom dörrarna. Jag möttes av förvirrade och uppgivna pedagoger och fick gå hem med ångest i hjärtat. Idag däremot, hade det gått mycket bättre. Leia hade varit glad, sovit gott och ätit mycket mat. Bara gråtit en liten stund sådär så de inte vet varför hon gråter.

(Hon börjar plötsligt gråta vid matbordet. Otröstligt. Jag tror det beror på ljudnivån. Att nåt överraskat och skrämt henne. Matro är nåt vi jobbar hårt med här hemma. Det kan nog vara lite si och så med det på förskolan.)

Pratade med en av tanterna på förskolan och hon sa själv att det känns som de börjar få lite kläm på Leia. Att de börjat lära känna henne lite mer och att hon börjar finna sin plats. Att de blev lite överrrumplade när inskolningen gick så bra. Jag är inte speciellt förvånad. Inte konstigt att det kommer en reaktion från Leia som typ aldrig haft barnvakt i hela sitt liv. Och så plötsligt ska man vara 9 timmar utan mamma o pappa med folk man inte riktigt känner. Nu hoppas vi att denna dagen var ett steg i rätt riktning och att det känns så här imorgon också. Gårdagen var inget kul!

Imorgon kommer Nichlas hem från Uppsala också och jag slipper vara ensam med alla bestyr. Det är alltid lättare att vara två. En vecka kvar i Uppsala sen är det bara Norrköping som gäller. Det känns bara så SKÖNT!

LIVETS PUSSEL....

Inga kommentarer: