torsdag 1 oktober 2015

I survived

Och där var första arbetsdagen avklarad. Det gick bra. Det var kul. Jag fick massor med kramar och "välkommen-tillbaka" vilket värmde gott i hjärtat. Dagen gick snabbt men nu är jag helt totalt död i benen. Huvudet har varit med, trots att jag gick upp innan tre men kroppen strejkar. Ajaj aj!

Första långa förskoledagen för barnen idag också. 8,5 timme. Det svider att lämna de så länge. I alla fall det lilla barnet. Lucas var glad över att få äts frukost på förskolan. Nåt han inte gjort på 1,5 år. Lite spännande tror jag. Han leker så bra med en pojke som heter Viggo. De verkar ha skoj ihop. Lucas råkade dock få i sig vanligt smörgåsmargarin till mellis. Han hann äta fyra tuggor av sin macka innan de kom på det. Men inga symtom alls. Så skönt! Fast han blir rädd när han får i sig nåt han inte tål. Jag också. Hjärtat hoppade några extra skutt när förskolan ringde till jobbet..
Leia hade haft en tuff dag på förskolan. Det är en av pedagogerna (hon jobbar bara torsdagar) och henne gillar jag inte. Eller jag gillar inte sättet hon uttrycker sig. Jag kommer inspringande efter tio timmar på jobbet, för att hämta min nyinskolade lilla tjej. Självklart är jag orolig för henne och så möts man av massa skit det första man gör. Att Leia varit så ledsen idag och gråtit otröstligt. Tack. Det är ju det första man vill höra! Sen pratade jag med en annan som jobbar där och det var inte alls så farligt. Visst hade hon varit väldigt ledsen. Sovit innan lunch redan och blivit alldeles till sig efter mellis. Men då hade de satt henne i vagnen o vips hade hon somnat. Trött. Trött. Trött. Hon är trött den lilla tjejen. Och envisas man med att vara vaken nästan tre timmar mitt i natten då blir man trött på förskolan. Det skär i hjärtat att det är så. Men jag kan inte stanna hemma från jobbet bara för att hon är trött. Det känns som alla mina värsta farhågor besannas. Det var ju så här jag INTE ville att det skulle bli. Jag hoppas verkligen att det är med sömnen rättar till sig. Snart. Det tär på oss här hemma. Och det är så synd om Leia att vara så trött och inte orka med. Jag vill ju att hon ska må bra och ha kul på förskolan. Och jag håller tummarna för att de lär känna mitt barn snart. Att de kan läsa av henne lite bättre. Nu verkar de tro att hon har ont nånstans när hon blir sådär ledsen. Men hon är bara trött och det är klart att det hör med förskolan är en stor omställning för henne dessutom är fyra tänder på gång upp och hon kämpar på med att lära sig gå. Mycket är det. Det är jobbigt det här med familjeliv och vardagsliv, rutiner och allt därtill. Men det ska nog gå. Jag hoppas bara att vi hinner/orkar njuta lite emellan varven också. Barnen är små så kort tid!

Inga kommentarer: