Vilken helt galen dag!

Vi stänger frukosten klockan 9.30 och öppnar 6.30. Där emellan  skulle vi idag hinna ha 140 vuxna samt 36 frukostsugna barn plus ett par "externa", som det så vackert heter. Dessutom är hotellet i full gång att renoveras här och var och på fredagar kommer byggarbetarna och fyller magen sin med äggröra och prinskorvar.  Min kompanjon började klockan sju och då, vanligtvis, brukar det fyllas på i restaurangen med gäster. Så var inte fallet idag. Vi gick där Hannah och jag och väntade och väntade. En gäst här, en gäst där men inte mer än så. När klockan började närma sig nio kändes vi oss en smula nervösa. En halvtimme till stängning och inte en skymt av alla de där gästerna vi väntade på. Tio över nio sa det BOOOOOOM och alla hotellgäster, byggarbetare och barn bestämde sig för att nu var det dags för frulle. Det var.folk och disk överallt och Hannah och jag som dessutom skulle öppna lunchen efter stängning fick verkligen lägga i en högre växel. Det stod bokstavligt talat disk på varenda bord och alla vagnar var belamrade med prylar när klockan var tio. Hur vi bar oss åt vet jag inte men när klockan var elva var disken borta, borden dukade för lunch och lunchbuffé med sallad och dessert framställt. I disken var det skinande rent, maskinen tömd och golven skurade. Halleluja. Det kallar jag racerfart. Och fy tusan vad vi är bra! Jag ger oss en extra klapp på axeln idag...det är vi definitivt värda. Känns ju toppen så här i efterhand men några fler sådana här dagar vill vi inte ha.

Vad.är det förresten med folk som inte kan respektera öppettiderna? Kommer de inte allslfes för tidigt så stannar de alldeles för länge. Hur tänker man när man traskar in i buffén, som är fördragen och där vi står med våra vagnar och försöker jobba, och gräddar våfflor 20 minuter efter att vi stängt? Skärp er för tusan!

Tittar ni mycket på tv:n?

Det gör inte jag...längre. Tiden räcker liksom inte till på nåt vis. Dessutom finns det ju absolut ingenting bra att se eller följa. Jag ser till att titta på Teen Mom. Det är det enda programmet jag inte vill missa. Är jag inte hemma så spelar jag in det.

Leia lägger sig mellan 18-19. Eftersom hon har diverse sömnsvårigheter som ni vet kan det ibland ta ett tag innan hon somnar. Klockan 20 ska Lucas i säng. Det ska borstas tänder, kissas och stoppas om. Nu är klockan närmare 20.30 och jag måste ta fram kläder till.morgondagen. Jag namnar även eventuellt onamnade kläder och packar det som ska packas till dagen efter. Nu är klockan närmare 21 och ska jag få nån sömn är det dags för mig att sova. Har jag tur hinner jag äta kvällsmat mellan  Leias och Lucas nattning.. annars måste jag göra det innan jag kryper till kojs. Så nä. Nån tv är det oftast inte tal om. Kanske en halvtimme sådär som högst...

I vågor

Ett halvår efter att Leia föddes slutade jag med amningen. Då upphörde min aptit tvärt. Det fanns ingenting som smakade speciellt gott och jag var sällan sugen. Ett halvår senare kom jag igång ordentligt med min löpning. Aptiten fortsatte att ligga i "dvala" och inte ens sockerberoendet gjorde sig värst påmint. -11 kg på vågen resulterade det vilket inte gjorde nånting alls faktiskt. Nu har jag jobbat i en dryg månad. Med hjälp av min fitbit så kan jag hålla koll på hur långt jag går och hur många steg jag tar på en dag. Jag går ungefär 15.000-20.000 fler steg per vecka nu när jag springer omkring på jobbet. Däremot har jag svårt att få ihop mina steg de dagar jag är ledig. Vädret inbjuder inte till lika mycket utomhusvistelse för varken mig eller barnen när det är kallt och blåsigt. I och med att jobbet startat har min aptit ändrats. Det är svårt att äta på fasta tider när man jobbar och ofta blir man "för hungrig" och stoppar allt möjligt i munnen när tillfälle ges. En kaka, en frukt, en macka och så kaffe, kaffe, kaffe. Även magen protesterar mot mina nya mat"rutiner". Eftersom jag rör på mig mer så har aptiten självklart ökat. Jag äter mer nu än vad jag gjort på ett år. Stora portioner, eftersom jag är så hungrig efter att inte hunnit med att äta mellis. Men nu har jag bestämt mig. Från och med imorgon ska jag ta tag i livet och få det här att fungera. Hur vet jag inte..men det är ju ohållbart om jag inte ska halka tillbaka i gamla spår. Det vill jag inte..och dessutom ska se till att ge mig ut i spåret MINST två gånger i veckan. Har jag tur kanske jag till och med kan börja träna tillsammans med min syster snart igen. Det skulle vara kul!

Rosa är alltid rätt

Rosa måste vara den allra vackraste färgen i världen. Den gör mig lycklig på något märkligt vis. Mina nya löparkläder gjorde att jag gav mig ut i spåret trots att jag egentligen inte orkade. Som sagt, rosa är grejer det! Fram för mer rosa.

Maskeradkalas

Jag har alltid velat gå på en riktig maskerad men aldrig blivit bjuden på en, med undantag för en Halloweenfest för läääänge sen. Jag tror att man antingen HATAR att klä ut sig eller ÄLSKAR att göra det. Jag tillhör det sistnämnda och jag har sådan tur förstår ni, att Nichlas också tycker det är roligt. Eftersom vi inte är några festprissar längre (tack gud) och det viktigaste för min man är att barnen har roligt, slog vi på stort och hade 30-årskalas i riktig barnkalasanda. Det vankades korv med bröd, saft och bullar och självklart tipspromenad. Vi var rörande överens om att kalaset inte skulle bli någon STOR tillställning utan bara ett tillfälle för alla att komma och säga grattis till den nyblivne 30-åringen. Trots det blev det en himla massa planering och förberedelser innan dagen D. Jag fick psykbrytet fyrtio gånger och drar, så här i efterhand, en lättnandes suck. Äntligen över. Vi var lite för många, det blev lite trångt i lokalen och hög ljudvolym. Men tanken var att alla skulle få komma samtidigt och så blev det. Jag lyckades i varje fall med bakningen då det mesta tog slut och även de drygt 100 korvarna åts upp dom med. Jag är grymt impad över hur mycket krut folk lagt ner på sin utstyrsel och det var så kul att praktiskt taget ALLA hade någon form av utklädnad. Vi hade besök av häxor, troll, Hulken, en och annan kossa, en häst, lite indianer, smurfar, bovar och banditer. jägare, radioaktiva ämnen, ninjor och mycket mycket mer. Själva körde vi på "royal theme" då Nichlas var kung, jag drottning, Lucas prins och Leia fick självklart vara Prinsessan Leia från Star Wars. Kul var det men nu dröjer det nog till nästa gång. Det är ju trots allt vääääldigt långt kvar tills jag fyller trettio. Hepp hepp!

En av många

Idag tog jag mod till mig och bokade in ett frisörbesök åt minstingen i familjen. Hon har aldrig klippt håret men har däremot haft mycket hår från dag ett. Det har vuxit massor det sista året och nu är hon ungefär lika långhårig som sin mamma. Innan frisöbesöket var det dock ojämnt här och var. Vi "snyggade" till det litegrann kan vi säga. Leia har numera en lite längre page. Hon blev bedårande söt! Vi bestämde att spara luggen och fortsätta ha den uppsatt. Fortsätter håret.växa som det gjort tidigare ärdet snart tillräckligt långt för att få upp i en tofs och då är det problemet löst. Det är ju det vi vill att hon ska ha. Tillräckligt långt hår för lite tofsar och flätor. Besöket gick dessutom riktigt bra. Hon skrek inte. Satt inte still heller visserligen men ändå. Jag har bunkrat upp med lite majskrokar och mutor och i hela tjugo minuter satt hon där utan att gnälla. Nästa gång kanske vi ska ge oss på att klippa upp det lite och ge henne ännu mer frisyr. Tills dess är jag helnöjd så här. Plus i kanten för den fina inbakade flätan hon fick av frisören innan vi gick därifrån.

Jordnötsbitar

Det som är bra med kalas är att man får baka en väldig massa. Jag gillar att baka, så länge det blir bra. Jag ser mig själv som bättre på matlagning än bakning dock då det händer att jag misslyckas med det senare. Sen Lucas kom till världen har jag ju fått vidga mina vyer litegrann. Det är mycket i bakväg som innehåller ägg. Därför är jag så innerligt lycklig över att ha kommit över tre böcker av Karolina Tegelaar som tar det här med bakning ett steg längre. Hon utformar sina recept på vetenskaplig väg och hittills är jag grymt impad. Alla hennes recept är ägg- och mjölkfria och nu släpper hon även en helt glutenfri bok.
I fredags fick jag äran att testa ett recept ur hennes "julbok". Den är nästan orörd än så länge. Kanske främst för att det inte varit jul än...vad vet jag. Det blev i alla fall "Jordnötsbitar" och de var hur smarriga som helst och superlätta att göra.

Ingredienser:
2 dl ljus sirap
1 dl strösocker
250 g jordnötssmör
10 dl puffat ris
200 g smält choklad

Koka upp sirap och socker och dra av från plattan. Blanda ner jordnötssmör tills smeten är slät. Häll i puffat ris och rör om. "Kavla" ut till vald storlek mellan två bakplåtspapper och låt kallna. Smält choklad  och bred ett tunt lager över kakan. Låt stelna i kyl. Skär i valfri storlek.

Lekande lätt och snabbt och smidigt. Köpte så god choklad på nätet också som blev jättebra. En lite ljusare "mjölkchoklads"variant som var superlätt att smälta. Synd att den är så hutlöst dyr bara och att den inte finns i affär utan bara på nätet.

Ska försöka smyga in en bild på dessa små godbitar också men det får vänta till en annan dag. Nu ska jag sova!

Baka baka liten kaka

Som jag skrev så bakas det för fullt. Eller ja, jag har inte kommit så långt än men ändå. Idag har jag åstadkommit en jordnötsruta som var smidig och lätt att göra. Nu ikväll har jag och Lucas gjort dammsugare, självklart fria från ägg och mjölk. De blev okej fina men väldigt goda! Tummen upp.

Det vankas ännu mer roligheter

Att fylla 30 år innebär att ALLA vill fira en. Det vill de visserligen oavsett vilken ålder man är i. I vanliga fall brukar vi dela upp kalasen lite eftersom vårt hus är rött litet och det blir lätt lite stojigt med alla barn på samma ställe på en gång. I år däremot slår vi på stort och kör kalas i SOK-stugan. Det blir ett riktigt barnkalas på tre timmar med bullar, saft, tipspromenad och fiskdamm för barnen. Dessutom är det maskeradtema så extra plus till dom som klär ut sig. Det ska bli kul om än lite stressigt. Oundvikligt när man heter Elin. Förberedelserna är i full gång. Det bakas och fixas och imorgon ska vi till lokalen och pynta. Spännande, minst sagt!

30-årsfirande

I lördags fick Nichlas sin present från min sida av "släkten". Det blev en eftermiddag full av blod, svett och tårar. Nichlas höll på att kissa på sig av nervositet innan han visste vad de hittat på för bus. Det blev paintball, bumper ball, sumobrottning och annat kul. Behöver inte säga så mycket mer än att det verkligen blev lyckat och trots att vi alla var något möra efteråt (vissa mer än andra) så var vi nog eniga om att detta var nåt vi vill göra igen! Tack för allt säger vi och extra tack till Knodden och Gårdeby Fun Park som fixade och grejade med mat  och allt för att vi skulle få en trevlig eftermiddag.

Nu bjuder jag på lite läckra bilder. Varsågoda!

Det lilla flåset

Jag har inte sprungit på snart två veckor. Det är inte vidare värst lätt att få till det mellan  jobba och förskola och andra sysslor. Denna helg har vi faktiskt mest ägnat åt att fira 30-åringen i hemmet men mer om det en annan dag. Jag tar bristen på motion med ro dock. Jag har haft mer steg dessa två veckor än vad jag nånsin haft. Tack vare jobbet såklart. Sen att kosten kanske inte riktigt varit klanderfri sen jobbstart är en annan sak. Måste bara återfå balansen så ska det gå vägen. Livrädd att gå upp mina kilon igen men med lite pepp från maken ska vi se till att det inte blir så. För visst känns livet lite lättare nu när jag är mindre..trots att vikten egentligen inte har så stor betydelse. Jag får nog helt enkelt investera i lite nya löparkläder a'la höstväder för att få tillbaka motivationen. För visst blir man inte lika sugen på att ge sig ut nu när det är så kallt ute?

Inatt så tar jag av mig min ring

Min vigselring gick sönder för en vecka sen. Jag var snabb med att lämna in den och fick till svar att jag kunde hämta den efter sju dagar. Då skulle den vara lagad och den tappade stenen ersatt. Ringen har troligtvis fått en ordentlig stöt som gjort att den böjt sig lite. Det tycker man ju inte borde kunna hända men tydligen. Jag känner mig naken med bara en ring på fingret. Det känns helmärkligt och jag såg fram emot att få hämta den idag. Ack ack. De ringde igår och sa att de inte hinner få den färdig till idag utan nångång i slutet av nästa vecka. Ja. Då får jag väl gå o kring här och känna mig naken ett tag till då. Attans!

Livets pussel.

Låt oss säga att livets pussel innehåller många bitar. Det är svårt att få de att passa och att hitta rätt plats till alla. Men sakteliga, sakta men säkert, börjar vardagen ta form. Det är en stor omställning för alla inblandade när föräldraledigheten tar slut, man byter jobb och när sommaren dessutom är slut och det är mörkt och kallt ute. Hektiskt blir det till en början. Lite som en bergochdalbana. Jag har hunnit jobba i en vecka. Varit ledig en dag. Det känns bra. Jag är inte riktigt så trött som jag trott att jag skulle bli. Benen bär och jag tror faktiskt att löpningen under sommaren har gjort sitt. (Sen att jag inte sprungit på två veckor nu är en annan historia. Men på söndag då ska jag minsann ut!) Lucas tycker att det är spännande att få gå till förskolan när det fortfarande är mörkt ute. "Varför åker vi på natten?" frågar han varje dag. Haha. Ja säg det. Det är han och några tappra barn som börjar sådär tidigt. Leia har som känt haft det lite jobbigt på sin sida. Hon har varit ledsen och orolig på förskolan. Igår var hon storgråtande när jag klev in genom dörrarna. Jag möttes av förvirrade och uppgivna pedagoger och fick gå hem med ångest i hjärtat. Idag däremot, hade det gått mycket bättre. Leia hade varit glad, sovit gott och ätit mycket mat. Bara gråtit en liten stund sådär så de inte vet varför hon gråter.

(Hon börjar plötsligt gråta vid matbordet. Otröstligt. Jag tror det beror på ljudnivån. Att nåt överraskat och skrämt henne. Matro är nåt vi jobbar hårt med här hemma. Det kan nog vara lite si och så med det på förskolan.)

Pratade med en av tanterna på förskolan och hon sa själv att det känns som de börjar få lite kläm på Leia. Att de börjat lära känna henne lite mer och att hon börjar finna sin plats. Att de blev lite överrrumplade när inskolningen gick så bra. Jag är inte speciellt förvånad. Inte konstigt att det kommer en reaktion från Leia som typ aldrig haft barnvakt i hela sitt liv. Och så plötsligt ska man vara 9 timmar utan mamma o pappa med folk man inte riktigt känner. Nu hoppas vi att denna dagen var ett steg i rätt riktning och att det känns så här imorgon också. Gårdagen var inget kul!

Imorgon kommer Nichlas hem från Uppsala också och jag slipper vara ensam med alla bestyr. Det är alltid lättare att vara två. En vecka kvar i Uppsala sen är det bara Norrköping som gäller. Det känns bara så SKÖNT!

LIVETS PUSSEL....

En parantes

Jag och Nichlas har idag varit ett par, sådär officiellt, i 9 år. Grattis till oss. Det bästa paret i världen. Tycker jag i alla fall...

Mitt stora hjärta

Idag fyller min andra hälft hela trettio år. Tänka sig. En milstolpe i livet har nåtts. Nu är han ju dessvärre inte hemma, utan i Uppsala på utbildning så firandet får vänta till helgen. Det känns suspekt att han inte är här utan där,  med massa andra människor på sin födelsedag. Men vi längtar efter honom och har massa paket och överrakningar förberedda till hans hemkomst. 30 år alltså. Känns märkligt. 30. Mmm...

Lugnet som infinner sig

Nu har vi låtit Leia bestämma helt och hållet ett tag. Nattningen går lättare om det sker på hennes villkor. Vi har helt sonika lagt henne och sen suttit kvar däruppe tills hon somnat. Man behöver inte röra henne, klappa på henne, titta på henne eller säga nåt, utan bara sitta däruppe. Idag hade jag mobilen med mig upp och satt och surfade medans jag väntade. Nattningen har varit en smula ångestladdad en tid tillbaka så det här är det som för tillfället funkar bäst så så får det vara. Sen får alla specialister höja på ögonbrynen bäst dom vill.

Ur led är tiden

Det blir inte mycket tid över till blogg, nätet, tv:n o sådana lyxsaker när.man börjar jobba. Vi landade just innanför dörren här hemma. Klockan är snart halv fem och jag har varit hemifrån i 26 timmar med undantag för sex timmar då jag sov lite. Jag har varit ifrån Leia ett helt dygn för första gången och det har gått bra. Jag hinner inte med att tänka så mycket när jag är på jobbet. Tiden där bara flyger iväg för man har saker att göra all the time. Jobbet går bra. Det är kul. Jag kommer ihåg hur man gör och det är ju ett extra plus i kanten att ha Tessan där ibland. Nytta med nöje skulle man kunna säga. Men jag är trött. Mest i kroppen. Det blir väl så nu. En övergångsperiod eller vad man ska kalla det. Fyra dagar har jag jobbat nu och imorgon är jag ledig. Nichlas ska till Uppsala så honom får jag umgås med nån annan gång. Nästa gång vi ses är han 30 år den gamla räven. Då blir det firande vill jag lova.

Sömnlös i seattle

...eller i Klarsjön i detta fall. Nån envisare "bebis" får man leta efter. Hon tvärvägrar att sova på natten. Så är det bara. Det får inte. Vissa nätter, de flesta faktiskt, är vi vakna i timtal. Nåt som tär på oss hela högen. Inatt möblerade jag om i Leias rum. Hennes spjälsäng fick stå bredvid den stationära sängen som liksom är inbyggd i väggen däruppe. Jag låg kanske 40 cm ifrån hennes huvud och det fick henne att somna om efter en stund faktiskt. Trots att jag inte hade nåt täcke somnade även jag rätt snart. Ja, jag är väldigt trött så här i jobbtider. Vi sov i 2,5 timme sen vakande jag till och beslöt mig för att ansluta till Nichlas i vår säng. Jag hann lagom somna om så vaknade Leia. Hur i hela friden kan hon "känna" att jag går min väg? Hör mig gör hon inte. Jag är tyst som en mus. Det är som magi. Vi somnade tillsammans igen.men efter 45 minuter var jag tvungen att gå upp och gå till jobbet. Ja. Vi har testat allt. Det är nog bara att vänta ut det här. Den här gången fick vi ett barn med sömnsvårigheter och ett enormt behov av närhet och sällskap för att komma till ro nattetid. Bara att finna sig i det. Inget hjälper...

I survived

Och där var första arbetsdagen avklarad. Det gick bra. Det var kul. Jag fick massor med kramar och "välkommen-tillbaka" vilket värmde gott i hjärtat. Dagen gick snabbt men nu är jag helt totalt död i benen. Huvudet har varit med, trots att jag gick upp innan tre men kroppen strejkar. Ajaj aj!

Första långa förskoledagen för barnen idag också. 8,5 timme. Det svider att lämna de så länge. I alla fall det lilla barnet. Lucas var glad över att få äts frukost på förskolan. Nåt han inte gjort på 1,5 år. Lite spännande tror jag. Han leker så bra med en pojke som heter Viggo. De verkar ha skoj ihop. Lucas råkade dock få i sig vanligt smörgåsmargarin till mellis. Han hann äta fyra tuggor av sin macka innan de kom på det. Men inga symtom alls. Så skönt! Fast han blir rädd när han får i sig nåt han inte tål. Jag också. Hjärtat hoppade några extra skutt när förskolan ringde till jobbet..
Leia hade haft en tuff dag på förskolan. Det är en av pedagogerna (hon jobbar bara torsdagar) och henne gillar jag inte. Eller jag gillar inte sättet hon uttrycker sig. Jag kommer inspringande efter tio timmar på jobbet, för att hämta min nyinskolade lilla tjej. Självklart är jag orolig för henne och så möts man av massa skit det första man gör. Att Leia varit så ledsen idag och gråtit otröstligt. Tack. Det är ju det första man vill höra! Sen pratade jag med en annan som jobbar där och det var inte alls så farligt. Visst hade hon varit väldigt ledsen. Sovit innan lunch redan och blivit alldeles till sig efter mellis. Men då hade de satt henne i vagnen o vips hade hon somnat. Trött. Trött. Trött. Hon är trött den lilla tjejen. Och envisas man med att vara vaken nästan tre timmar mitt i natten då blir man trött på förskolan. Det skär i hjärtat att det är så. Men jag kan inte stanna hemma från jobbet bara för att hon är trött. Det känns som alla mina värsta farhågor besannas. Det var ju så här jag INTE ville att det skulle bli. Jag hoppas verkligen att det är med sömnen rättar till sig. Snart. Det tär på oss här hemma. Och det är så synd om Leia att vara så trött och inte orka med. Jag vill ju att hon ska må bra och ha kul på förskolan. Och jag håller tummarna för att de lär känna mitt barn snart. Att de kan läsa av henne lite bättre. Nu verkar de tro att hon har ont nånstans när hon blir sådär ledsen. Men hon är bara trött och det är klart att det hör med förskolan är en stor omställning för henne dessutom är fyra tänder på gång upp och hon kämpar på med att lära sig gå. Mycket är det. Det är jobbigt det här med familjeliv och vardagsliv, rutiner och allt därtill. Men det ska nog gå. Jag hoppas bara att vi hinner/orkar njuta lite emellan varven också. Barnen är små så kort tid!