Lucas är i åldern som förmodligen är en försmak på de kommande tonåren. Sen tiden innan Leia föddes har trotset och tjurigheterna varit ett faktum. Det är två år sedan det startade. Nånstans däremellan tyckte jag dock att han lugnade ner sig lite. Nu har det dock eskalerat och det tjuras och skriks och smälls i dörrar dagligen. Det är jobbigt att vara arg. Jobbigt att behöva tjata och påminna och att hålla tålamodet uppe. Igårkväll hade vi ett melt down här hemma då jag var ensam med barnen. Jag skrek så jag fick ont i halsen och båda barnen blev skräckslagna. Självklart blev vi sams innan kvällen var slut men jag tror att utbrottet satte spår hos oss alla. Det är ohållbart som vi har det nu. Det funkar inte. Leia blir ledsen o orolig när vi bråkar och jag blir alldeles slutkörd. Tror inte att Lucas tycker det är så kul att tjafsa heller...även fast han erkänner att han ibland bråkar och retas med flit. Sådär lite i brist på annat att göra. Idag har det varit en relativt bra dag. Vi har visserligen gjort roliga saker men vad jag kan minnas har Lucas sovrumsdörr bara slagits igen en gång istället för hundraen. Vågar man hoppas på förändring?
1 kommentar:
Hua, jag vet precis vad du menar! Även vi har en snart sexårig liten dramaqueen här hemma som dagligen testar våra gränser. Han smäller dock inte i dörren men han klampar uppför trappan och vräker ner alla sina leksaker på golvet i sitt rum. Råkar det ligga något i vägen så förstör han det fullständigt. Det är en himla tur att de kan vara gulliga ibland också, annars skulle en inte stå ut så länge..!
Skicka en kommentar