Jag är ganska skonad ifrån det här med döden. Jag känner inte så många åldringar och min släkt är relativt liten. Jag kan bara minnas att jag sörjt en människa en gång på riktigt. (Sen har jag ju haft en handfull husdjur som gått ur tiden och hur sorgligt det än må vara är det inte riktigt samma sak.) Går någon bort som man verkligen tycker om då tror jag att man sörjer den hela livet.
Jag bävar för den dagen då mina nära och kära börjar bli till åren. Samtidigt känner jag mig väl rätt tillfreds med tanken..vi ska ju ändå den vägen vandra allihop.
Nu har vi drabbats av bortgång för första gången nånsin jag och min familj. Det är tufft. Sorgligt. Jobbigt. Samtidigt som jag själv brottas med sorg så känner jag även starkt för de som stod personen i fråga närmare än vad jag gjorde. I det här fallet är det så. Har jag rätten att sörja trots att vi kanske inte var jättenära? Känns som själen slits itu när jag tänker på de som måste känna det jag känner fast fem miljoner gånger värre.
Vi har alla olika sätt att hanterade det här på, så även i mim familj. Jag är mycket för att ventilera mina känslor medans min man är tvärtom. Men jag tror att vi är eniga om att det är viktigt att prata om det och förklara, åtminstone för Lucas. Det är svårt att förstå det här med döden. Var tar man vägen när man dör? Varför dör man? Hur känns det? Frågorna är många när man är fem år. Jag är osäker på om de är färre när man är nästan 30. Jag önskar jag hade svar på allt. Vad mycket lättare det skulle kännas då....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar