Hur kunde jag vara så naiv att jag trodde att Leias sömnproblem var på gång att rätta till sig och att vi (läs jag) äntligen skulle få sova ordentligt på nätterna? Ack. Det kändes som en brytpunkt nu i början av juli. Jag kunde få sova hela nätter med nåt enstaka avbrott för att gå upp och klappa huvudet och ge nappen. Faktiskt flera nätter i rad. Men så igår var det som om vi var tillbaka på ruta ett och det med besked! Tre till halv sex var vi vakna då och Leia hade inga planer på att somna om. Ingenting hjälpte. Till slut lade vi oss i stora sängen i hennes rum, (ja, hon har två varav en inbyggd i väggen) jag ytterst och hon innerst. Där fick hon tramsa runt bland barbapaporna tills hon till slut gav upp. Även idag vaknade hon tre men somnade om, vaknade igen, somnade om och höll på så i en timme. Klockan fyra var det kört men jag hade bestämt mig för att ha is i magen och kanske ändå ge den här 5-minutersmetoden en chans. (Vad tycker ni om denna metod? Ris eller ros?) 45 minuter stod jag ut innan jag gav upp och plockade upp henne i famnen. 10 minuter senare kunde jag lägga ner henne i sängen sovandes. Det enda som händer när jag lämnar henne gråtandes däruppe är att hon ställer sig upp och kastar ut nappen över kanten. Sen gråter hon och gråter och gråter. Näpp. 5-minutersmetoden är nog inget för mitt barn. Hon är för envis och mamman är för svag. Nu är klockan 5.15 och jag ska sova lite innan Lucas vaknat. Tur att det finns iPad och Viaplay...en film och så kan jag ligga bredvid och slumra tills minstingen vaknar. (Men det får man inte säga högt för då är man en dålig förälder!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar