John Blund, var är du nånstans?!

Vi har en envis tjej här hemma. En liten 1-åring som tydligen klarar sig alldeles utmärkt utan sömn. Nätterna är minst sagt knackiga här hemma och jag kan inte sätta fingret på varför. Jag tror inte att det finns nån anledning egentligen, mer än att Leia är sällskapssjuk. Hon somnar oftast gott på kvällen. Sover ett par timmar för att sedan vakna. Antingen vaknar hon 100 gånger per natt, men somnar om när man går upp till henne. Eller så vaknar hon och är vaken länge länge länge. Jag sitter däruppe på min kontorsstol och får krum nacke. Armarna somnar alltid eftersom det är så långt ner till Leia i spjälsängen. Hon vill pilla på mina fingrar och får hon inte det så vänder hon på sig för att sedan sätta sig upp. Hon snurrar och skakar "galler" däruppe. De gånger hon bestämmer sig för att vakna ordentligt är det helt lönlöst att försöka söva henne igen. Då får man ta upp henne. Ibland sitter jag på stolen däruppe men ibland är det helt enkelt bekvämare att gå ner till soffan. Jag har testat allt. Jag har hållit fast henne, sjungit, ignorerat henne, vaggat henne, gett henne vatten, bytt blöja, testat mörkt rum och ljust rum och suttit oändligt många timmar bredvid. Så länge jag är däruppe med henne och håller i henne är hon tyst. Går jag därifrån gråter hon. Att ta med henne till vår säng är inget alternativ för där ligger Nichlas och snarkar. Dessutom så kryper hon bara iväg när vi är i vår säng. Jag har nog kommit till insikt med att det är så här det är och så här kommer det vara. Det blir tufft när jobbet kör igång. Jag kommer få lägga mig innan barnen för att orka med. Men så är livet som småbarnsmamma. Lucas sov alltid (oftast) gott på natten när han var liten. Däremot ville han sällan sova middag. Leia sover oftast i sin vagn på dagen och där är det skönt minsann. Mellan 1-1,5 timme sover hon på dagen och eftersom vi är vakna så mycket nattetid kan man ju tro att hon skulle vara trött och grinig...men icke!