Höstpromenad

Hösten har sina ljusa stunder. Häromdagen var vi ute alla fyra och gick en liten promenad. Vi träffade på fårskallarna till min stora förtjusning. Tror Leia gillade det också. Hon stirrade ut dom. Lite synd att vi bestämde oss för att inte köpa några årskort till Kolmården i för 2016. Jag tror Leia skulle gilla det. Men vi kan ju åka dit en gång i alla fall och det kanske räcker. Är det som det var den här sommaren lär jag inte vilja åka dit mer ändå. Kö och knökfullt med folk. Nja. Inte min grej...

Den blodröda supermånen

Inatt hade det sina fördelar att vara uppe med Leia halva natten. Jag fick titta på supermånen. Den var verkligen häftig. Jag vaknade strax innan fyra och då var förmörkelsen inte riktigt full. (Säger man full?) Gick och lade mig halv sex igen och då hade månen hunnit bli röd. Den såg ut lite som en köttbulle och det var liksom nåt magiskt över den. Riktigt häftigt. Såg ni månen inatt och vad tyckte ni?

Ny inredning...hm.

Det är inte vidare snyggt men ack så smart och smidigt. Nu är alltså grinden på plats och det är fritt fram att tända i braskamin utan att behöva oroa sig för att Leia är där och tafsar på den. Det kan nog bli en brasa framöver då graderna kryper längre och längre ner på termometern. Inatt ska det ju bli nollan igen. Jag kan inte påstå att jag gillar det värst...

Det är mörkt

Som vanligt har jag varit uppe ett flertal gånger denna natt. Det slog mig hur mörkt det är hela tiden. Trots att månen lyste ihärdigt märks det att det är höst. Strax innan sex klev jag upp för att starta dagen. Då var det fortfarande dunkelt och det är det väl nu också egentligen. På torsdag ringer min klocka 4. Då är det kolsvart ute. Kommer kännas helmärkligt. Imorgon ska jag få ha min sista sovmorgon för den här mammaledigheten. Då ska Nichlas kliva upp först och jag ska få ligga kvar. Fast det vet han inte än...haha.

Idag är det dessutom minusgrader. Som pricken över i:t.

Inskolning

Den går framåt inskolningen. Det är dock inte alls som jag minns att det var med Lucas. Där var det lite mer "pang på rödbetan" liksom. Redan tredje dagen lämnade vi Lucas själv första gången. Visserligen bara en stund men ändå. Åt gjorde han också första veckan och då inte i sällskap av nån av oss. Leia är inne på andra, och sista, veckan nu. Imorgon är det torsdag. Idag var det första gången hon fick prova att sova på förskolan. Hon hade sin fina rosa vagn med sig. Eftersom hon numera kliver upp runt fem på morgonen är hon supertrött efter lunch. Hon somnade gott efter bara några minuter i vagnen. Jag satt hemma och väntade på samtal från pedagogerna med ett besked om hon somnat eller ej. Visserligen sov hon bara dryga timmen men det känns så bra att hon är så pass trygg att hon kan somna där. Sen gillar hon ju att sova i vagnen. Så är det ju bara. Och Lejon-Di var med förstås.

Igår åt vi mat för första gången. Jag var med och fick också äta. Det var en kladdig historia. Leia har inte riktigt förstått det här med sked så hon kör med händerna rakt av. Det går oftast bra men man kan få assistera litegrann. Dock har jag sett att hon börjat "peta" lite med skeden (hon får en sådan även om hon inte använder den) i skålen/tallriken. Det går åt rätt håll. Leia åt bra igår i alla fall och hade gjort det även idag. Imorgon är det dock soppa. Kan bli en knivig situation. Betvivlar att hon gillar det. Men efter får man ju pannkaka. Det är ju gott!

Hon har blivit stor damen. Tycker hon växt massor bara de här två inskolningsveckorna. Tänk vad vi kommer missa sen! Aj vad det svider i mammahjärtat. Men så får man inte tänka. Om en vecka sover jag så här dags. Då ska jag upp imorgon klockan 4 ungefär. Känns en smula overkligt men spännande!

Lite stolt

Hösten kom som en käftsmäll med allt som tillhör. Förskola, sjukdom, namning av kläder, trötta barn och snor. Nichlas är sin andra vecka i Uppsala denna vecka. Jag vet inte varför men efter en dag som gräsänka går jag och lägger mig med en känsla av stolthet i bröstet. Lite sådär "Yes jag klarade det!". Fjantigt va? All heder åt världens ensamstående morsor där ute.

I övrigt rullar det på. Man hinner knappt med innan dagen är slut. Svish säger det. Trots att Leia bara är på förskolan en liten stund och jag inte ens jobbar än. Kommer jag hinna med att andas sen kan man undra? Inskolningen går bra. Vet inte om Leia ens registrerar att jag går därifrån en stund. Imorgon  ska vi äta lunch tillsammans där och det känns ju lyxigt att slippa laga mat. Fisk blir det. Av fisk blir man intelligent. Kan ju passa bra. Idag hann jag med en sväng i spåret också. Jobbigt men välbehövligt. Jag har tappat suget litegrann tyvärr. Väntat men trist.

Lite lek med kusinerna på eftermiddagen gjorde oss alla lite gladare. Och så kom grannen och ringde på dörren med. massor av gula kantareller. De ska jag passa på att äta upp i veckan.

9 dagar kvar till jobbstart.

Lätt som en fjäder

Bättre dag idag. Gårdagen var tung. Dåligt humör från att jag vaknade. Det gick visserligen över efter att jag fått umgås med Jenny och hennes familj men när vi kom hem därifrån var ju dagen slut. Idag skiner solen. Vi är lediga allihop. Jag har röjt färdigt taket och stuprännorna från barr och skräp. Snart är det dags att laga mat. Mm. Det finns hopp för mig trots allt...

Tufft

12 dagar. Om 12 dagar tar livet en vändning. En vändning på 180 grader. Då börjar jag jobba. Tänk att jag varit hemma så länge. Har jag förvandlats till en soffpotatis? Vissa dagar känner jag inte alls för att börja jobba. Andra dagar längtar jag. Kommer sakna mina barn som en tok. Det hör till. Men samtidigt vet jag att det är sunt att vara på varsitt håll litegrann. Och att få göra nåt kreativt och tjäna lite pengar är aldrig fel. Lite nervöst för jobbstart är det. Mycket som har förändrats, fast egentligen kanske inte. Några har slutat, andra börjat, andra har förändrats och några är precis som vanligt. Undrar om jag kommer hitta tillbaka till min plats i gänget? Ja, av det som är kvar av gänget. Har dom saknat mig? Eller har det kanske varit lite skönt utan mig? (Det kanske jag skulle tycka;) Är jag samma Elin som jag var förut? Kommer jag ihåg hur man gör när man jobbar? Förut ansåg jag mig ganska duktig på det jag gjorde. Tänk om jag glömt allt och blivit värdelös? Tänk om jag blir en sådan som man stör sig på och vill bli av med? Tänk om jag inte tillför nåt? Ja. Spännande blir det om än lite ångestladdat. MEN jag tror jag är redo. Jag hoppas det iaf... men det får tiden utvisa. Tjolahopp!

Små glimtar

Första dagen på hela veckan få man fick se små glimtar av den "vanliga" spralliga Lucas. Visst har han varit oförskämt pigg trots sitt tillstånd, men den där glimten i ögat har liksom inte funnits där. Idag var han pigg efter lunch. Så pass att vi gick ut i det fina vädret. Tvättning av min bil fick det bli. Det är inte jätteroligt att tvätta den längre. Varje gång man gör det hittar man nya rostfläckar och lacksläpp. Det sliter hjärtat mitt itu. Min fina fina bil. Nåja, tvättad blev den iaf och blöta blev vi. (Att högtrycket pajade halvvägs in i tvätten är en historia för sig. Vet inte riktigt om resultatet blev som jag tänkt mig...men ändå.) Lucas däckade dock efter utomhusvistelsen med lite feber igen. Den var inte hög så det var skönt. Han sov nån timme i soffan och sen var det kväll och dags för kvällsbestyr. Det var den dagen det..

Unnar mig..

...nåt jag sällan gör. En liten make over så här lagom till hösten och jobbstart. Lite stolt över mig själv för att jag "vågade" ta mig till Wicky med tanke på vår historia. Men så här 15 år senare känns det som det mesta är glömt och förlåtet och det var rysligt kul att få sitta där i frisörstolen och bli snygg i håret samtidigt som man fick prata gamla minnen i 2,5 timmar! Aaaah...härliga tider.

Träningsvärk

Igår gjorde jag det. Det som jag pratat om så himla länge. Jag hängde på mamma o pappa när de åkte till gymmet och tränade. Vi kan konstatera att det hör med styrketräning inte riktigt är min grej. Såvida jag inte har en PT som står och skriker på mig. När det börjar bli jobbigt ger jag upp. Det känns nästan obehagligt när man får mjölksyra i musklerna. Jag har dock alltid varit ganska stark. Mycket tack vare mitt yrke antar jag. Den tiden är ett minne blott. Jag var så fruktansvärt svag och klarade knappt av att göra nånting. Den enda delen på kroppen som funkade sånär bra var benen. De är rätt starka efter all löpning. Att min mamma hade både tyngre vikter och gjorde fler reps än jag gav mitt självförtroende en rejäl törn. Japp. Det är ett faktum. Jag har blivit svag. Svagare än svagast. Att jag ligger på -11 kg sen förra året kanske har en förklaring. Kanske är det bara muskler jag förlorat? Det verkar onekligen som så. Spaghettiarmar...jag skäms. Idag har jag sådan träningsvärk att jag inte kan lyfta armarna över huvudet. Aj!

Halsfluss och inskolning

Låter inte som någon bra kombo va? Det är det inte heller men det kunde definitivt varit värre. Det är stackars Lucas som har flussen. Han låter som om han har en klump med gröt i svalget när han pratar. Febern pendlar lite men idag har den varit låg. Nästintill inte alls faktiskt. Det gör ont i hjärtat när han gråter när han inte kan äta. Det är det som är jobbigast. Men yoghurt funkar bra. Och glass förstås. Det hör ju till. Vi är inne på dag tre. Egentligen fyra men den första dagen hade han enbart huvudvärk.

Då var vi på kalas. Men det är en annan historia som vi tar i ett annat inlägg.

Parallellt med denna sjukdomshistoria och ju den minsta medlemmen av vår familj påbörjat sin egna lilla resa. Nu är det dags för inskolning förstår ni. Blandade känslor vill jag lova men de här två dagarna har gått så bra! Leia verkar tycka det är så kul. Hon far och flänger och kastar sig in i leken direkt när vi kliver in på förskolan. Mig bryr hon sig inte så mycket om faktiskt. Precis så jag jag hoppades att det skulle vara. Denna vecka är vi där mellan 9-11. Nästa vecka ska vi sova och äta där och sen är hon färdiginskolad. Och jag ska börja jobba. Leia kämpar på med det här att lära sig gå också. Det går framåt. Det finns hopp.

Yeah

Han är hemma. Mannen i mitt liv och POFF så känns livet så mycket lättare. Du och jag Bodil. Alltid.

Ut med det gamla...

Inatt har det nästan varit minusgrader. Termometern visade på 1,2 grader när vi gick upp. Kallt. Som tur var hade min pappa förvarnat mig om att det var frostvarning inatt. Så jag hade faktiskt satt på värmen både här nere och uppe i Leias rum. Trots det är det kyligt. Vår altandörr är sprucken i karmen. Den blåste upp när vi inte var hemma för flera år sen. Tiden går. Vi har bott här i sex år! Den spruckna karmen medför att det inte går att stänga dörren ordentligt. Den glipar väldigt. Fönstrena i vardagsrummet är gamla ocksp och inte alls täta. Kallraset är ett faktum. Därför funderar vi på om vi skulle ta och byta ut både dörr och fönster. Rot-avdraget hänger ju i en skör tråd och nästa år kan det vara ett minne blott. Kanske bäst att passa på? Trots att det är svinigt dyrt så har vi ju lite extra pengar på kontot. (Tack farmor!) Nån som vet var man ska vända sig om man ska byta ut skiten?

Onsdag

Tredje dagen som ensamstående förälder. All heder åt den som inte har nån därhemma som hjälper till..nånsin. Men det går bra trots att vi saknar pappan väldigt mycket. Idag är första dagen som jag och Leia ska ha hemmahäng ensamma när Lucas är på förskolan. Leia har slutat sova på natten. Nåt är det som inte funkar. Så idag är jag grymt trött. Hade tänkt vara produktiv när hon sover middag sen. Kanske tvätta några fönster eller rensa några stuprör men nu lutar det åt att även jag kommer behöva sova. Lucas var på förskolan första gången igår. Han hade haft jätteroligt och var faktiskt inte på dåligt humör vid hämtning. Han hade lekt med Amar och Viggo. Tomt utan Jacob men han vänjer sig. Nya platser i matsalen och sen håller de på att jobba på ett nytt rum som ska inbjuda till lite kreativ lek. Ja, istället för att barnen ska välja kuddrummet där det allt som oftast bara blir bråk. Om en vecka är det föräldramöte. Hoppas vi kan närvara på det.

Preparing

Gräsänka i en hel vecka. Nåt jag aldrig provat på förut. Sen jag fick barn infinner sig inte den här känslan av "ensamhet" längre som den gjorde förr. Det är bra. Jag är ju inte ensam. Inte en sekund faktiskt. Jag har oftast en 1-åring hängande i byxbenet. Men det känns ändå konstigt att Nichlas ska åka iväg och sova borta en hel vecka. Det är inte så att det är jobbigt att vara ensam med barnen. Men att det är nån som kommer hem på eftermiddagen och jag således får en smula avlastning är skönt. Hoppas veckan går snabbt. Jag kommer sakna Nichlas och barnen lär sakna sin pappa. Vi har ju minst sagt varit bortskämda med att ha honom hemma och ledig. Först sjukskrivning och sen långsemester/pappaledighet. Vi hoppas att han får det bra i Uppsala och att han lär sig massa nytt. Heja dig Nichlas!

Woop woop

Ibland ska man ha tur också. Innan vi åkte till Mallis var det en skogsmaskin här ute i Klarsjön och körde. Den sladdade vägen och "klippte" dikena på skogsvägen här bakom sjön. Klippte är fel ord, för den mejade bokstavligen ner allt i sin väg. Hallonbuskar och blåbärsris gick hårt åt men de var ju nästintill övermogna ändå. Ledsen blev jag när jag såg att björnbärsbuskarna blivit totalt mosade. Vilda björnbär är man inte bortskämd med skulle jag vilja påstå. Jag var ute och gick här nu ikväll för att få ihop mina steg. Trots regnet var det varmt i luften och vätan hade gjort luften frisk. Rätt som det var sprang jag på dem...de där mosade björnbären som inte alls var mosade utan bara lite tilltufsade. Härliga tider! De smakade smaskens vill jag lova. Extra goda eftersom det blev en liten "suprise" så att säga. Jag älskar att bo på landet. Det är ett som är säkert!

Det hände..

Olyckor händer. Det vet jag. Men jag sparkar på mig själv lite hårt för en sak som hände igår. Det var mitt fel och enbart mitt. Det känns hårt men det är sant. Leia är som bekant ganska klängig här hemma. Det har varit så sen vi kom hem från resan. Igår skulle jag springa in och ta en snabbdusch. Duscha själv är sällan man går göra. Oftast får man bada minst ett barn samtidigt som man själv blir tvagad. Jag gick in och duschade så snabbt jag bara kunde. När jag precis var klar och hade stängt av duschen  och skulle kliva ur hör jag ett braaaak och en duns. Sen hör jag Lucas som skriker och Leia som gråter. Kastar mig dyngsur ut ur duschen. Drar med mig flera liter vatten eftersom jag är helt näck. Jag krockar med Lucas i hallen som halkar i mitt vatten och börjar gråta. Leia har ramlat ner för trappen. Tusen saker susar runt i mitt huvud när jag plockar upp henne från golvet. På nåt sätt lyckas jag svepa om mig en morgonrock med en Leia som är alldeles utom sig i famnen. En ilsken bula sticker ut från pannan. Den är blå och röd och ser ut som den är påväg att spricka. Vad gör man? Ambulans? 1177? Tänk om hon får hjärnskakning. Men hon skriker ju. Lite trött verkar hon. Burrar in sig i halsen på mig och blundar. Medtagen. Kanske skrämd. Jag ringer min mamma. Nichlas får man ju inte tag i. Hon lugnar mig. Leia blir lugn. Ler mot Lucas som vågat sig upp från sitt rum. Han blev nog rädd. Vilket kaos! Leia och Lucas får russin. Hon kryper omkring på golvet som om inget hänt trots att pannan är dubbelt så stor. De är tåliga barnen. Jag ringer 1177 bara för att fråga men där är det 30 minuters väntetid. Inget händer. Allt är som vanligt. Jag börjar få normal puls jag också. Händerna slutar skaka. Jag får klä på mig kläder och torka upp på golvet. Fy vad otäckt det var. En olycka händer så snabbt. Nej. Jag ska aldrig mer duscha! Hahaha...

Återanpassning

Jag tror att vi alla fyra har haft det tufft med att återanpassa oss till livet hemma i Sverige. Trots att vi inte var borta länge eller för den delen speciellt långt borta, har vi varit trötta hela helgen. Jag har mått lite illa och haft ont i skallen och det har även Nichlas haft. Inte nog med att vi är hemma och man ska börja med vardagssysslor, tvätt och matlagning, nej nu är det även dags för jobb och förskola. Och som grädden på moset har hösten kommit och vädret ute är riktigt busigt. Lucas tjatar om godis och glass och tror att det är okej att titta på film i tid och otid. Men nu är semestern slut trots att det är svårt att förstå. Leia har det tufft med sömnen. Hon är snorig och har hela munnen full med nya tänder som håller på att komma upp. Hon gråter halva dagarna. Nichlas fick en rivstart nu igår när nya jobbet körde igång. Korvstoppning deluxe och hans hjärna får jobba på högvarv. När han kommer hem på eftermiddagen är det dags för nattning då vi ska försöka få till "vanliga" sovtider Nej det ska bli skönt när alla bitar faller på plats. Nu känns allt lite stressigt.