4-6 år En 4-åring är ofta en ängel borta och hemsk hemma. Det är precis som det ska vara. "Lilla tonåren" brukar man kalla 6-årsåldern för. Rastlös, med myror i kroppen och tvära kast i humöret: gnäll, ilska, irritation och så plötsligt väldigt glad.
4-år är på många sätt en harmonisk ålder. Barnet är aktivt, nyfiket och roligt. Men runt 4 år kommer barnet in i en intensiv utvecklingsperiod och som vid all utveckling kan det också bli jobbigt. Det kan bli en kamp om makten hemma och till synes små motgångar kan göra barnet rasande. Nu är barnet inte lika lätt att avleda längre.
4-åringen har en bra självkänsla och tror på sin egen förmåga. Världen öppnar sig och barnet söker sig allt längre från mamma och pappa, men behöver förstås också den trygga basen hemma. Ena stunden stor och kapabel, nästa stund liten och mammig och pappig. Det är motsatsernas tid.
Kompisarna blir allt viktigare. Barnet lär sig ta hänsyn, samarbeta, kompromissa, vänta på sin tur och empatin vaknar. Förstår och vet allt mer, också om hot och faror och blir därför ofta mer ängsligt. Vågar till exempel inte gå på toa själv. Mörkrädsla och mardrömmar är vanligt liksom tankar på döden.
Kroppsligt händer också mycket. Vid 4 år försvinner det bebisrunda. Barnet lär sig behärska kroppen och övar på att gå balansgång och hoppa högt och långt. Så kallad växtvärk är vanligt. Det är svårt att vara stilla.
I 5-årsåldern kommer barnet in i en "viloperiod", efter den turbulenta 4-årsåldern. Barnet liksom smälter sina erfarenheter och använder sina kunskaper. Hon är ofta ganska samarbetsvillig, ansvarstagande, tjänstvillig och resonabel. 5-åringen är ofta i balans med sig själv och harmonisk och kan därför vara omtänksam och kärleksfull mot andra, både hemma och på dagis. Det är en social ålder, kompisarna är mycket viktiga. Ser oftast fram mot skolstarten, en del börjar intressera sig för bokstäver eller lär sig läsa.
Jag längtar tills 4-årsperioden har sitt slut. Det har varit den mest krävande perioden under Lucas levnadsår. Min lilla kille som är så stor men ändå så liten. Kanske kan det bero på att han blivit storebror och numera måste dela mig och pappan med nån annan. Jobbigt är det iaf ska gudarna veta...tur att man älskar dom villkorslöst i vilket fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar