Det tändes ett hopp i eländet

En månad lite drygt, tog det innan det hände på Lucas skola. Häromdagen blev han serverad mannagrynsgröt förstår ni. Självklart inte gjord på sådant som han tål. Det tog dock 2 timmar innan jag fick ett samtal från hans klassföreståndare. Lucas hade jätteont i magen och var grymt blek om nosen. "Vad ska vi göra?" frågade hon. "Jag hämtar honom." blev mitt svar och sen fortsatte jag med att förklara att han förmodligen kommer behöva tömma magen och därför lär det bli kaskadspyor inom en snar framtid. Jag kastade mig i bilen och brummade iväg. När jag väl kom fram såg Lucas relativt pigg ut. Han förklarade för mig att han mådde bättre men att han inte kräkts. Han var inte heller snorig eller slemmig och inte heller sådär flammig i skinnet som han tidigare blivit. Vi åkte hem. Lucas blev hungrig så fort han klev innanför dörren och åt yoghurt och äpple och smörgås.  Inget kräks.  Magen lugnade sig. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att det denna gång blev en så liten reaktion? En hel portion mannagrynsgröt borde ju ändå gjort Lucas rätt sjuk? Visserligen sa han att det känts lite konstigt i munnen men ingen tömning? Och ingen snuva.  Vågar man hoppas på att detta är ett tecken på att allergin går åt rätt håll? Eller gör man sig själv en otjänst då? Och blir man grymt besviken sen i vår när det är dags för nya tester? Vem vet....

Hösten är ett faktum

Hej! Minns ni mig? Jag står fortfarande i valet och kvalet angående bloggen. Jag tänker att jag kanske slänger upp ett inlägg då och då när lusten infinner sig.

Tänk att det snart är oktober. Det kan man vissa dagar inte tro. Häromdagen var det sommarvärme. Idag däremot har regnet bara öst ner. Det är mörkt och ruggigt på mornarna och mörkret har lagt sig nästan innan Leia nattat sig.

Dagarna rullar på. Veckorna går snabbt. På nya jobbet har jag kommit in i gruppen bra. Känns fortfarande lite "snurrigt " vissa dagar medan det andra dagar känns toppen! Jag har jobbat där i fem veckor nu. Det jag gillar allra mest är all utomhusvistelde  som jobbet innebär.  Jag uppskattar även rasten, för då kan jag ibland hinna med att springa mina 5 km. Roligast är det på fredagar då jag har skolköket alldeles för mig själv.  Barnen är så söta och goa och man får alltid höra en massa uppskattande ord när man lagat god mat.

För Lucas går det bra i skolan. Han är fortfarande trött om dagarna men jag tror det börjar ge sig lite.  Skolskjutsen funkar också bra och specialkosten också.

Stolt mor o moster

Mellan jobb skola och förskola är det en del aktiviteter som ska klämmas in på en vecka. Själv försöker jag hålla nere dessa grejer medan Nichlas tycker att vi ska åka på allt som erbjuds. Igår var det i alla fall NT-knatet för 2016. Det gick av stapeln i SOK-stugan och eftersom Lucas ofta är med oss och springer där och han är tillräckligt gammal nu för att vara med ville vi inte missa det. Många glada barn, och föräldrar var det som samlades för att springa och heja på sina barn. Lucas hade kusinen Lina med sig men de hade två olika grupper  att springa i. Lucas sprang med pojkar -10 och Lina med flickor -08, 09. Jag tror att Lucas var lite nervös först. "Tänk om jag springer fel eller kommer sist." Men han gjorde varken det ena eller det andra. Dock stod han på näsan vid start men tog sig upp på fötter i ett nafs. Det är snabba och duktiga barn vi har. En tredjeplats tog de båda två i respektive årsgrupp. Inte nog med att man fick festis och vattenflaska och medalj, kniper mN tredjeplatsen får man även en pokal att ta med sig hem. Mäkta stolt. Både Lucas och jag!

Nervös till tusen

I måndags gjorde jag nåt som jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag tog ett beslut som kommer att innebära en hel del förändring för mig. Just nu känns det pirrigt, nervöst, kul, jobbigt, spännande och ångestladdat. Jag går omkring som en boll fylld med alla känslor på samma gång som turas om att bubbla upp till ytan.

Imorgon smäller det. Vare sig jag är redo eller inte! Jag ska börja nytt jobb. Japp. Idag körde jag mitt sista frukostpass på Grand och imorgon börjar ett nytt kapitel...

Håll tummarna hörrni!

Vindar av förändring

Det händer mycket i "lilla" familjen Berggreen. Många beslut ska tas, life changing. En höst med mycket pirr i magen. Inte minst idag när Lucas lämnat Kullborgs trygga famn och istället börjat på Hagaskolan i förskoleklass. 24 busiga elever var det som började i Lucas klass idag, nervösa och förväntansfulla. Inte minst vår son. Han har väntat och längtat de sista veckorna av sommarlovet. Äntligen dags. Han är modig och duktig och hittade genast kompisar att leka med. Det var mest besvärande att ha mamma o pappa med de första timmarna i skolan. Imorgon ska Lucas få prova skolskjutsen också. Det blev så mycket bättre än vi trott och nu kan jag släppa iväg honom nästan helt utan en klump i magen. För nu kommer taxin och hämtar honom här utanför dörren och så får han åka raka vägen till skolan ockh kommer precis lagom tills han börjar. Blir ganska många skolskjutsdagar de första tre veckorna. Ska nog gå galant. Han kommer bli bundis med taxichauffören i ett nafs. Och så typ 17 timmars frita i veckan. Det kommer nog han gillar.  Helt i Lucas smak.

Abrupt

Är sommaren slut och borta för 2016? Det måste väl ändå vara en av de kortaste somrar jag någonsin varit med om.  Dessutom blev det höst från den ena dagen till den andra.

Jag är ledig i nio dagar med start i onsdags. Ingen direkt semesterfeeling men ändock ledigt. Det är skönt. Jag har mycket att stå i och kvällarna spenderar jag med planering av möhippa och bröllop. Det går framåt nu och tur är väl det för snart smäller det. Hade ju hoppats på att sommarvärmen kunnat hålla i sig till bröllopet men det verkar onekligen inte så. Då får man vara positiv och göra det bästa av situationen.
Jag bör prova min klänning.  Nu borde den sitta bättre än den gjorde innan sommaren. Några kilon upp och vips så har tuttarna fått fyllning igen. Åh så dåligt av mig att gå upp igen..men det är en helt annan gnällig historia.

Löpningen går i alla fall bra. Jag har legat i över sommaren och slagit massa rekord. I juli sprang jag i snitt mer än varannan dag och det tycker jag är bra. Försöker med 4 dagar i veckan, minst 5 km. De sista veckorna har varit uppförsbacke men nu börjar det släppa igen. Märkte att mina jeans blivit för små över vaderna, det måste ju bero på muskler tänker jag. I förrgår när jag var ute och sprang snavade jag på en sten och föll pladask. Det gjorde ont. Jag är för gammal för att ramla på grusväg. Skrubbsår på knän och ena handen o blåa märken på låret blev resultatet och hål på mina favoritlöparbyxor...grrrr!

Ljuva sommartid

Sakta sakta börjar livet återgå till det "normala". Jag har jobbat i två veckor medan resten av familjen fortfarande är lediga. Jag är mitt vanliga trötta igen. Härliga tider! Sommar försvann i ett nafs. Visst kunde vädret varit bättre men då Nichlas har haft långledigt känns det som vi fått ut mycket av semestern. Inga större utflykter mer än till Gröna Lund men mycket skoj har vi hunnit med. Nu väntar hösten med allt vad det innebär. Skolstart och förskola, skolskjuts och frita, jobb med schemaläggning och krångel. Möhippa och bröllop där jag fått äran att vara både tärna och toastmadame.  Mycket att göra men mycket roligt också. Nu ska jag bara se till att ro iland alla mina åtaganden. Efter onsdag nästa vecka har jag 7 dagar ledigt igen. Så skönt att avsluta de sista lediga dagarna tillsammans med Lucas. Vad vi ska hitta på då, mer än att gå på kräftkalas, det får tiden utvisa. På återseende tills dess köra läsare.