Bibitten

Nu är hon åtta månader vår lilla tjej och har äntligen knäckt koden för att kunna sitta själv utan stöd. Det är som om en helt ny värld öppnats och det underlättar nåt så fruktansvärt att kunna sätta ner henne vid behov istället för att lägga henne ner. Nu gör hon inte annat.
I måndags var vi hos Inger på BVC. 9 110 gram och 72,5 cm lång har hon hunnit bli och hon följer sin kurva så fint. Leia är fortfarande inget matvrak men äter det som erbjuds till skillnad från sin storebror som åt som en häst vid samma ålder.

Igår fyllde min syster år och vi var där en sväng för att gratta. Jag är så glad att det funkade med alla barn och att det inte var nåt bråk. Minsta kusinen (på min sida) Felix, som är fyra dagar äldre än Leia är väldigt rörlig. Han reser sig mot saker och kryper omkring. De var så söta tillsammans bebisarna. Mitt hjärta smälter!

Nu smög det sig in en bild på Lucas längst ner o jag får inte bort den...hahaha.

Lyx

Nu är jag väldigt fin på naglarna i alla fall. Det har jag unnat mig och det känns bra!

Den 21:e augusti...

...åker vi på vår andra familjesemester! Andra för Lucas men första för Leia. Vi ska till Mallorca I en hel vecka, precis innan jag avslutar min mammaledighet. Nu ska jag bara försöka sluta noja över att det kostar en halv förmögenhet och BARA fokusera på hur härligt det kommer bli. För det är värt det..Ett minne för livet både för oss och för barnen. Sol, bad, bus och glass i mängder. Nu ska vi hålla tummen för att Lucas allergi blivit bättre också (vi ska till doktorn i april) så han kan njuta av det mesta på semestern. Hoppas också på att hotellet är fullt av barn som Lucas kan leka med då vi inte fick med oss nån mer på denna resa...

Nån som har nån bra input inför vår resa? Nån som varit på Mallis? Alcudia?

Lite gnäll

Vi har, som bekant, en rätt trotsig femåring här hemma. Han och jag drar verkligen inte jämt för tillfället och mitt tålamod, som för övrigt gått på sparlåga ett par månader, är slut. Jag är Lucas måltavla många gånger. Mig kan man skrika åt, säga fula saker åt, vara kaxig emot och emellanåt använda knytnävarna mot. Det är jobbigt. MEN..ett annat problem vi har med detta älskade yrväder är att han bubblar av energi. Det har han alltid gjort men förut hittat på BRA saker för att få utlopp för denna energi. Han har varit ganska bra på att "leka själv" och bra på att hitta på saker att pyssla med. Nu har Lucas helt plötsligt glömt bort hur man leker. "Det finns inget att göra". "Det är tråkigt". Det enda han faktiskt leker nuförtiden är ninja, karate eller nåt inom samma genre. Då springer man omkring med svärd och rullar och kastar sig på golvet. Man hoppar i soffor och sängar och slänger sig överallt. Det är den enda han gör här hemma. Nu har det kommit till min kännedom att detta är det enda dom gör på förskolan också. Fri lek. Ute ena delen av dagen, inne andra. Ninja i snön eller ninja i kuddrummet. De brottas, slåss och sliter varandra i kläderna. Detta har jag sett med mina egna ögon då jag smygit in vid hämtning. Lucas är 99,9 procent av alla gånger i kuddrummet vid hämtning. Med stängd dörr. Tillsammans med två andra vilda kamrater. Varje dag. Samma visa. En dag var den en av pojkarna som satt på Lucas rygg och slet honom i håret när jag kom. Ligger det inte i pedagogernas intresse att kanske bryta detta, för mig, ohållbara mönster? Borde de kanske sära på dessa pojkar? Hitta på lite aktiviteter, som inte innehåller sparkar, slag och ninjor, utan kanske får in grabbarna på en annan bana. Kanskw visa dem att det finns annat som ör skoj? Självklart blir det protester om de inte får vara i kuddrummet, för det vet jag att dom vill men är det verkligen okej att leka ninjor heeeeela långa dagen? När jag tog upp att jag sett att de lekte lite hårt med varandra med en av tanterna på förskolan fick jag till svar att " Är det dom tre så får de skylla sig själva. De känner till leken och är ungefär jämnstarka". Jaha? Så det rättfärdigar att barnen får slåss med varandra bara för att ingen får så ont så de gråter? Nä. Skärpning hörrni!

Som taget ur en skräckfilm

Det går sakta men säkert framåt här hemma när det kommer till Nichlas ben. Han är fortfarande rätt orörlig men efter att ha tagit bort förbandet som bråkat så funkar det ändå snäppet bättre. Han har börjat med lite övningar på hemmaplan och på tisdag ska han träffa Cattis (sjukgymnasten) fär första gången efter operationen. På torsdag ska distriktssköterskan få ta bort hans stygn. Såren ser fina ut under omständigheterna och jag tror att ärren också kommer bli det i slutändan.

Fitbit...

Jag älskar min fitbit. Den är underbar. 10.000 steg om dagen vilket gör att jag vissa lata dagar måste ta en promenad och andra inte. I vilket fall som helst gör den att jag rör på mig lite mer än vanligt och det än ju bra så här i vintertid. Snart är det vår och med våren börjar löpningen och det ser jag fram emot. Ett litet försprång kanske gör att jag och Nichlas kan springa tillsammans i höst. Ja, om Nichlas knä går med på det vill säga.

Bränner i fickan

De extra pengarna jag fått på mitt konto bränner inte direkt i fickan. Jag gillar att ha dom där och att jag kan logga in med bankens app och kika på de förbluffande siffrorna. Men jag känner ändå att vi kanske borde passa på att unna oss nåt nu när vi har chansen. Därför funderar jag litegrann på en tatuering. En liten men symbolisk. Jag ska sätta den på en plats där den syns när den ska men kan gömmas när det behövs. Jag är lite inne på under ena nyckelbenet. Det är dock bara funderingar och tankar än så länge. Inget bestämt. Vad tror ni?
Kanske något åt det här hållet...fast med andra namn såklart!