Här hemma är det rysligt jobbigt för tillfället. Om man kunde säga upp sig som mamma skulle jag göra det. Lucas är som en surmulen tonåring. Han tjatar och skriker hela dagarna. Det värsta är att han retas och provocerar sin mor och far med flit. Han hånler och det gör mig fullständigt GALEN. Han gör saker medvetet som han vet är fel. Springer runt och tänder varenda lampa i huset bara för att han vet att jag kommer säga att det inte behövs när det är ljust ute. Petitesser kan tyckas men kom och byt plats med mig ett tag och lev i det här kaoset i 24 timmar om dygnet. Det spelar ingen roll hur mycket jag leker med honom och hittar på olika saker. Inget duger och det slutar med att han suckar och klagar. För att ge er några exempel så bakade vi pizzabullar idag. Kul? Nej! För (jag citerar) "det tar så lång tid" och "jag får ont i armen av att röra" och "jag får aldrig göra si och så". "Peta inte i stekpannan" säger jag och vad gör Lucas då? Kan ni gissa? Jag förstår att det inte alltid är kul att vara hemma med sin mamma men nångång ibland skulle vara kul om han uppskattade. Nu är ju vi iväg och hälsar på folk 80 % av all tid...men ändå är det första Lucas säger på morgonen "Kan vi inte åka till nån idag?". Jag känner mig som en papegoja som tjatar och gnatar och nånstans på vägen har jag utvecklats till världens sämsta morsa. Eller vad är det som hänt? Rädslan att vi ska sluta tycka om varandra här hemma skrämmer vettet ur mig.
3 kommentarer:
Han får komma hit hur mkt han vill. Och sluta att tycka om varandra gör ni aldrig. Trust me, I know
Låter precis som vår vardag oxå! Försöker leka och underhålla så mycket som möjligt under dagen för att man ska kunna göra vardagssysslor senare o inte vara en tråkig mamma. Men då blir det raseriutbrott o gap, skrik o tårar!
Men du är ingen dålig mamma, det tillhör bara vardagen tydligen. Å sluta tycka om varann kommer ni absolut inte göra! Tror snarare att dom kommer tacka oss när dom blir stora för att vi tjatar o gnatar ;)
håhåjaja, även jag sällar mig till klubben! här känns det dock som ännu en utvecklingsfas, för eddie var precis likadan när han var runt 5 år.. fruktansvärt påfrestande, särskilt det där hånflinet när en säger till på skarpen! hua, måtte det gå över snabbt!
när han vrålar åt mig att jag är dum och att han inte tycker om mig, brukar jag svara att han inte måste tycka om mig just nu, men att han inte får/han ska vaddetnuärhanintefårellerskagöra ändå.. och vara noga med att tala om att det inte är HONOM jag är arg på utan det han GÖR. Honom älskar jag ju lika mycket ändå :)
Skicka en kommentar