IKEA

Jag vill så gärna åka till IKEA. Har en lång lista med saker vi ska införskaffa bara vi kommer dit. Snälla. Låt Nichlas knä bli så pass bra så att vi kan åka dit..snart. Vi är trötta på det här med kryckor och krämpor. Imorgon var det fyra veckor sedan Nichlas opererade sig. Det går sakta. Framåt men långsamt.

Bakslag nummer ett

Det är inte bara kroppens utseende och fysik som ändras när man varit gravid och fått barn. Nejdå, jag har minsann märkt att  man ändras på massa andra sätt också. Jag har alltid varit morgonpigg. Alltså ALLTID. Även som tonåring. Jag har alltid vaknat lätt och aldrig haft några problem att gå upp på morgonen. Man skulle kunna säga att jag har varit Nichlas motsats. Men detta serrni har ändrats. Jag har gjort en total vändning..180 grader..tjoff! Jag är såååå trött. Död. Spelar ingen roll hur länge jag sover, jag är en levande död på morgonen ändå. Mitt humör är värre än värst VARJE morgon och det värsta av allt är att tröttheten liksom inte går över. Ibland tar det flera timmar innan det släpper. Där har vi en sak som ändrats hos mig under denna tid som mammaledig.
Trots detta var denna morgon snäppet bättre. Jag satte igång att städa direkt efter frullen. Skrubbade lite i badrummet, dammsög och annat smått och gott. Sen var jag ute med barnen en stund. Vi gick en sväng och jag passade på att ta ner julbelysningen. Nu vill vi ha vår. Och det kändes nästan som vår ute. Riktigt skönt och Lucas hade bara fleecefodrade regnkläder på sig utan att frysa. Efter utomhusvistelsen gjorde vi pannkakor till lunch och nu på eftermiddagen var vi på tacomys i Kimstad hos goda vänner. Hääärlig dag som skulle varit fulländad om det nu inte vore för all denna snö som just i detta nu vräker ner från himlen. Gräsmattan som för några timmar sedan var grön är nu helt vit igen. Minst 2 cm ligger på backen. Suck. Men jag antar att detta enbart är bakslag nummer ett i ordningen. Det kommer nog fler innan vintern tar adjö på allvar.

Fotografi

Jag gillar att fotografera. Jag har en jättefin kamera som jag fått av Nichlas som jag använder flitigt. Nästan varje dag får kameran jobba. 99 procent av alla bilder jag knäpper är på barnen. Jag har hur mycket bilder som helst på datorn och på den externa hårddisken. Några favoriter har vi gjort förstoringar på för att sätta på väggen. Jag tycker själv att det är roligt att titta på foton som folk hängt på väggarna när man kommer bort till nån. Vi har dessutom fyllt två album med bilder på Lucas från 0- ca 9 månader. Längre har vi inte kommit fast vi har högar av framkallade bilder. Det är dyrt att framkalla. Väldigt dyrt. Därför har jag nu bestämt mig för att investera i en fotoskrivare. Det måste vara en skrivare i kompakt format som man kan stuva undan lätt. Den ska kopplas till laptopen vid behov då vi inte har någon stationär dator längre. Det känner jag verkligen att jag vill lägga lite pengar på. Tänk vad bilder jag kan skriva ut. Jag kan göra kollage och sätta foton i ramar och ge bort fina bilder till folk som vill ha det. Mmm. En skrivare får det bli. När vi hittat nån bra.
Dessutom går jag i drömmar om att få gå en fotokurs för amatörer. Det skulle nog jag tycka vara roligt. Kanske kan vara en idé till 30-årspresent nästa år. Vad tror ni?

Bioskoj utöver det vanliga.

Idag fick Lucas göra nåt som han sett fram emot hela långa helgen. Idag fick han gå på bio med mormor. Men inte nog med det. Marcus och Lina följde också med. Lyckan var total! Tror att filmen föll både barnen och mormorn i smaken dessutom. De såg Big Hero 6. Min mor är något utav en filmfantast när det kommer till tecknat. Godis och Festis på det hela blev det också. Mmm. Det är inte utan att jag också skulle velat vara med minsann. Men då skulle nog inte Lucas blivit så glad. Om man ska tro på vad mormor säger så skötte sig barnen exemplariskt hela tiden. Det är inte dåligt för filmen var nästan två timmar. De kan om de vill, busfröna!

Korsbandet

Så här ser Nichlas ben ut nu. Stygnen är borttagna och såren är tejpade. Han har även kompresser över i vanliga fall men här hade han precis duschat. Såren ser faktiskt jättefina ut och jag tror inte att det kommer synas mycket med tiden. I övrigt kämpar han på med de första övningarna han fått av sjukgymnasten. Det är några få övningar som släpcykling och benlyft men det han behöver jobba mest med, och som han hade problem med innan operationen också, är att försöka få benet rakt. Nu har benet en vnkel på 15 grader när han sträcker ut det så hårt han kan mot marken. När sträckningen är som den ska vara ska det inte vara någon vinkel alls. Om allt går enligt planerna ska benet vara rakt till på torsdag. Då ska han till rehaben igen och förhoppningsvis få fler övningar. Nichlas kämpar även mot den envisa svullnaden som inte riktigt vill ge med sig. Ovanför knäskålen är knäet fortfarande rätt svullet. Högläge vid vila är det som gäller. Något som är lättare sagt än gjort.

Sofia 35 år

Halva vägen till sjuttio, 30 år äldre än Lucas och 50 år yngre än vår farmor har min äldsta storasyster blivit. Hon fyllde i onsdags (då var vi också där) men ställde till kalas idag. Jag fick äntligen min efterlängtade smörgåstårta (räkor och ägg serveras aldrig här hemma då männen inte gillar/tål) och efter det diverse kakor. Leia smakade smörgåstårtan och gillade det så nu är vi två mot två i vårt hushåll! I övrigt var det precis som vanligt. Lite stimmigt, lite stökigt, lite bråkigt men också väldigt mysigt och trevligt såklart. Bebisarna gillade att klämma och känna på varandra och Mille underhöll oss alla medan de större barnen byggde lego och lekte.

Huga

Fredag den trettonde idag. Jag är inte vidare vidskeplig. Dock aktar jag mig för att gå under stegar och lägga nycklarna på bordet...och så är det ju den här dagen. Huga mig! Dessutom ska jag ju ge mig ut och storhandla också. Hemska tanke. Blir det en dikeskörning? Ett brutet ben? Eller nåt ännu värre?